Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Våra större och mindre skalder och deras senast utkomna verk. En literatur-psykologisk studie af Justus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jen
= 3
691
ningshafvande, som inberättar den för styrelsen, styrelsen, som
rädslår om dess hejdande och den kungliga kommissionen, som
med eld och ris söker stäfja en sinnessjukdom, är blott en
kostymteckning. Det fins intet lif, ingen anda i de mane-
quiner författaren i alla dessa scener framfört. Lika litet som
han förmår skildra det af vantro gripna folkets själslif, lika litet
får man af hans framställning en aning om det inre lifvet hos
dem, som sökte stäfja sjukdomen, hvarför de, som barn af sin
tid, måste göra det med de medel de använde, och hvarför de
ej kunde fatta rörelsen annat än lika groft vidskepligt som de,
hvilka voro gripna af den.
Denna frånvaro af all inre karakteristik anse vi vara dik-
s största brist. En annan synes oss ligga i det sätt, hvarpå
dess naturmålningar äro gjorda. Herr Bååth har väl äfven förut
ofta, när han skildrat naturen, användt för oss uppsvenskar rätt
eget ljudande ord och användt ganska många epitet, men han
har dock ej öfverlastat sin skildring med ord utan vanligen för-
stått att ge bilden med få drag, men just derför också oftast
fått den så åskådlig och klar.
Denna enkelhet och klarhet saknas alldeles hos natur-
skildringarne i denna dikt. De öfverflöda af detaljer så till
den grad, att bilden ej kan sammanhållas af läsarens fantasi.
Herr Bååth har begått det stora felet att försöka bli Jand-
skapsmålare med ord. Men denna felaktighet mot poesiens lagar
hämnar sig obevekligt. Man ser inte skogen för bara trän. Det
fins intet för läsarens fantasi att utfylla, i stället allt för mycket
att sammanhålla. Författaren borde af Strindberg lära, hur just
de mest skisserade naturskildringarne, när de äro konstnärligt
gjorda, äro de som verka bäst, etsa sig säkrast fast i minnet,
stå klarast fram för fantasien, och gå tillbaks till de gamle
gustavianerna, till Gyllenborg och Özxenstjerna till exempel och
se, hur oändligt tröttande, hur opoetiskt och verkningslöst det
utförda landskapsmåleriet blir öfverflyttadt på poesiens mark,
Den landskapsskildring som i hela dikteykeln verkar-bäst är den,
der mängden af detaljer fått vika för en och den stämning den
framkallar, sången »Åkrarne»!
Den metriska form, hvari dikten är klädd, är stundom
konstrik och ståtlig, mjuk och behaglig blir den mera sällan.
Metern har som oftast hos- Bååth en tung och något knagglig
gång, rimmen kunde understundom falla sig naturligare och vara
mera rena. I det hela tyckes författaren ej med lätthet bära
den bundna formens rustning. Vår tro är ock att ämnet vunnit
;
Len
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
