Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Kristiania teater. Reseminnen med reflektioner, af Torleif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelfva riktigheten af att ej hvar och en bör få »sjunga sin
egen beh: woliga melodeja », utan att ledningen DASkG, — för
att resultatet skall bli helgjutet — vara på en Hand.
Men det är ju sant! Det för sitt goda samspel så
berömda sällskap, Möininsarne har ju ri äknat Björn Björnson
bland sina medlemmar. — Applet faller icke långt från
trädet.
Kristiania teater öppnades innevarande spelår med Björn-
sons »Sigurd Slembe». Då jag förutsätter innehållet såsom
bekant och ej kan begära att få mig utrymme anvisadt till
en utförlig kritik, måste jag inskränka mig till att söka
återgifva några.af de lifligaste intrycken.
Det var en mönsterföreställning. Herr Gundersen
framstälde mästerligt den stackars Harald Jarl, hvars för-
stånd till hälften omtöcknats af sorg och lidande. Hans
dämpade tal, hans drömmande åtbörder verkade hemskt.
Men Harald är ädelmodig — och listig; han dör hellre sjelf
än han ser sin broder lömskt Mördas- äl sin moder Helgoa
och hennes syster Frakark, styckets »bof». Han TR till
sig den förgiftade skjortan, stänger sig inne med den och
återkommer med döden för ögonen. Denna dödsscen
kanske styckets svåraste — utför herr G. med en beröm-
värd måttfullhet, som just genom sin frihet från all öfver-
drift verkar så mycket mera gripande
Haralds trogne ledsagare, den unge Sven Asleivsson
(fröken Bosse), är en rörande naiv företeelse. Gossens gräns-
lösa hängifvenhet för sin älskade husbonde, hans stumma
förtviflan vid dennes gräsliga död voro särdeles naturligt
återgifna. »Der växer din baneman», säger BSigurd till
mörderskan Frakark, och denne Svens hela väsen tycks
bekräfta hans spådom. Figuren är allt igenom sympatisk
Husets goda ande, Audhild, spelas poetiskt och vackert
af SN Constance Bruun, som på ett utmärkt sätt fram-
håller alla de fina skiftningarne i den unga flickans själslif:
hennes blyga tillbakadragenhet, hennes okufliga kärlek till
Sigurd, hennes rädsla SS honom, då hon får bevittna ut-
brottet af hans vrede och hersklystnad, tolkas konstnärligt
af denna talangfulla sk Sdespelanska
Som en sannskyldig kontrast till den milda, veka Audhild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
