Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
Å
i
i
i
f
je
735
Näst barnslig vördnad kände Daniel ett outsägligt medli-
dande för sin mor. Hans karaktär, luttrad i de husliga
sorgerna till offervillighet och sjelfförsakelse, intog hastigt
ett "drag, som gjorde honom främmande för stadens ung-
dom. Stilla och inåtvänd mer än som var förenligt med
sin ålder, räknades han icke till de unge.
I staden fortfor man att kalla honom Daniel. Han
förblef en yngling för de goda menniskorna långt sedan han
redan var en man. Stadskassör Daniel vardt aldrig fullvuxen
i allmänhetens ögon.
Sin ålders nöjen måste han försaka. Man vände på
slanten mer än en gång i hemmet, innan man gaf ut honom.
Daniels moder förrättade: en pigas sysslor men förblef lika-
fullt. den bildade damen. Fattigdomen kunde icke föröd-
mjuka hennes stolthet. I sin tarfliga drägt förblef hon all-
tid qvinnan af stånd. Det gifves hem, som ej väcka an-
stöt, om kläderna äro litet trådslitna eller möbelöfverdraget
en smula urblekt. Det är vi, som bära upp kläderna, och
icke kläderna 058: Att i olyckan bära hufvudet högt utan
bitterhet i hjertat mot sina medmenniskor och med ödmjuk-
het inför Gud — det adlar den välborna damen mer än
hennes anrika vapensköld.
När lampan var tänd om aftnarne, bordet skjutet intil
soffan och det lugna lampskenet föll öfver hans bok, kände
sig Daniel försonad med sitt klosterlif. Hans fina, känslo-
fulla föredrag på pianot skänkte ofta en stor tröst åt hans
moder; mor och son läste derjemte mycket tillsammans och
samtalade sedan om hvad de läst. Modern tänkte djupt
och fritt, hvilket stundom yttrade sig på ett okonstladt sätt.
När hon en gång fått i handen en bok, i hvilken en person-
lig Gud förnekades, förde hon tankfullt handen till pannan.
Författaren är ganska skarpsinnig», sade hon långsamt,
»men han kämpar mot en skugga. Gud har ingenting med
tanken att göra; han förnimmes. När vi innerligt älska det
goda, antager det kroppslig gestalt. Det är inom oss mera
lefvande och påtagligare, ja personligare än mycket af hvad
vi se för ögonen. Det älskar oss tillbaka, det omfamnar
oss och det drager oss. Huru skulle vi kunna hålla ut i
våra vedermödor, om vi icke hade Gud att hålla oss till i
våra bekymmer.» Bibeln skattade hon högt och af dess
innehåll framför allt Kristi Bergspredikan. »De orden äro
så underliga och djupa. Det är liksom bilder i ett galleri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
