Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736
som i sin upphöjda marmorskönhet stå med slutna ögon.
Man stirrar på dem och hvad de säga oss, det går oss
förbi eller öfver våra hufvuden. Först när man tänkt myc-
ket och trängt till djupet af lifvet — genom lidandet
öppna de med ens ögonen. Såsom de då se på oss, gör:
de intryck på oss... ack, djupare än jag kan säga.» Och
på Danlel trängde moderns ord till ett mottagligt hje rta. Han
hade henne att tacka för det bästa af hvad han har och är.
NNXI.
När han någon gång råkar att tänka på den tidens
bittra sorger, framskymtar genast i det dunkla, gråa fjerran
det friska, fylliga ansigtet t af B elje, den tjenstvilliga, raska
och hurtiga sjömanshustrun, som var dem en sådan trogen
hjelp i nöden. »Gubben är på sjön», brukade hon säga,
»och jag har sprungit hit för att se, om jag ej kan hjelpa
frun med något.»
I det lilla huset vid hamnen, der sjömanshustrun, nu
vorden enka, bodde, tillbragte Daniel som gosse mången
lycklig stund. Den gamle sjöbussen visste att fört? älja, huru-
som ynglingens hjer ta der kunde flamma upp. »Den Alls-
mäktige höll sin hand öfver oss», utlät sig kaptenen, när
Daniel uttryckte sin förundran öfver att fartyget kunnat
undgå stormen. >»Jag tror, kapten», kunde stadskassören
stundom skämta med honom, »att ni är herre .... på ert
fartyg.»
»Ja, ja», svarade då kaptenen, 1 det hans breda, under-
sätsiga dostals skakade af förnöjelse; »der står min styrman
till lands», hvarvid han pekade på Betje, som på landbacken
höll tyglarne. När Stoete slagit upp sitt tält på torget -
kaptenen var tokig 1 teaterföreställningar — fick Dune
följa med sina vänner på teatern. Vid riktigt rörande stäl-
len runno tårarne utför sjömannens kinder: "Stod det åter
en skälm eller skurk på scenen och skroderade, spände kap-
tenen ett par ögon i honom, som hade han velat uppsluka
den arme sy ndaren med hull och hår. Unga fröken Stoete
spelade vid ett tillfälle en förnäm dam. Himmel, hvilken
lott var icke beskärd den förträffliga flickan! Beskyld för
otrohet af en niding, som åtrådde Henne för egen räkning,
stod hon och vred händerna framför rampen, så att hjertat
kunde brista. Det hjelpte icke att hon grät och bedyrade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
