Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
att genast lyda. När Anna kom hem om middagen, rusade
hela skaran utför trapporna emot henne och hängde sig vid
hennes hals och kjolar. Så brådt hade hon imellertid aldrig,
att hon icke hade tid att uppoffra en timme då och då
på att göra musik med Daniel, som hon lärt känna och vär-
dera och allt innerligare höll af med hvar dag.
Ehuru hon sedermera icke ville tillstå det, hade hon
skrattat åt honom, när hon första gången såg honom, tafatt
och bortkommen som han var.
Hans uppskjutna axlar såg hon icke nu mera; hon såg
endast bans djupa, drömmande, själsfulla ögon och genom
ögonen blickade hon rakt in i hans hjerta. Molnet, som
hvilade på hans panna, förjagades af hennes leende, liksom
dimman af solen. Vid en knyck på det vackra flickhuf-
vudet, upplät sig hans hjerta, liksom blomkalken öppnar sig
för daggdroppen. Om söndagarne musicerade de; hon spe-
lade då piano och han ackompanjerade henne på violoncell.
Då spändes hvar nerv, för att utförandet skulle komma i
jemnhöjd med kompositionen, andhemtningen vardt hastigare,
hvardera täflade om att göra sin sak bäst. Utbytande korta
eller afbrutna meningar sutto de der med lågande kinder
och glödande ögon.
»Hvad han ser ond ut!» sade Anna, när sista tonen
förklingat, i det hon pekade på mästarens byst. »Fader
Beethoven, jag ser nog hvad du tänker; hvarför skola de
der båda fuskarne misshandla mig, tänker du.» Hon
svängde sig omkring på pianostolen mot Daniel och såg
honom skalkaktigt i ögonen.
»Ah>», sade Daniel, »han drager ihop ögonbrynen der-
för att han söker finna form för upphöjda tankar.»
»Hvad behöfver han väl se så barsk ut för det. Jag
tycker, att när man kan skapa sådana härliga verk, som
tjusa och trösta tusenden, så måste man se riktigt innerligt
god och mild ut.>
»Ja, han är en verklig välgörare. Hans verk äro lika
många välgerningar.»
»Men hade han icke kunnat lyckliggöra menniskorna
med ett litet mindre buttert ansigte?»
Hon slog upp sina älskliga, glada ögon på honom.
Ljusskenet föll på hennes friska ansigte, på de tjocka hår-
flätorna af hennes silfverblonda hår. Den enkla klädningen,
som omslöt hennes smärta midja, förlänade hennes yttre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
