Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något barnsligt och oskuldsfullt. Daniels hjerta svälde af
en känsla, som gjorde honom förvirrad. Den som vore så
lycklig att få känna denna mjuka, fylliga kind mot sin egen!
Det förekom honom, som om ingenting gör menniskan så
stark här i lifvet och så väpnar henne mot ödet, som det
ljufva biståndet af ett ömt, men dock spänstigt qvinnohjerta
med dess glada lynne och dess tålmodighet.
Det stormade i Daniels innersta, ty han såg sig fast-
kedjad vid sina olyckliga föräldrar. På honom hvilade hela
bördan af faderns svaghet, och den bittra hemligheten af
hans lif reste sig som en skiljemur mellan honom och den
känsla, som genomströmmade hans hjerta med outsäglig
ljufhet. Han kämpade mot sitt öde och stred liksom så
många andra af oss mot den jernhårda ordning, som ej kan
brytas af någon enskild utan men för hela samhällsbygg-
naden Hvad hans fader beträffade, hade han till sitt väsen
blifvit en smula skygg och undfallande, som det gjorde en
ondt att se. Den förut så kraftige mannen kunde nu sitta
timtals med sänkt hufvud; den klara, vackra, klangfulla
stämman ljöd nu dof och tonlös, stundom nästan vek.
»Min son», sade han en afton, i det han sköt bort dam-
spelbordet, »jag har fordrat för mycket af dig. Det är tid
att tänka på din framtid. På det här sättet går det inte i
längden.> Han reste sig, tog godnatt af sin hustru med
en kyss och gick till hennes förundran och glädje förbi
kontorsdörren direkt upp till sitt sofrum.
Hunnen halfvägs uppför trappan vände han sig om och
ropade ned till hustrun, som följt efter: »Julie, från och
med i dag behöfs det inte något ljus vidare på kontoret
om qvällarne.»
Ett ögonblick stod Daniel liksom fallen från skyarne
af öfverraskning och glädje. Det svindlade för honom på
hans rum. Hvarför kunde det ej gifvas en vändpunkt?
Det var något oväntadt, något mystiskt i faderns plötsliga
uppvaknande till känsla af ansvar, något som såg ut som
ett svar på de senaste dagarnes lidanden. Sorgen är gu-
darnes moder, hon sliter dem ifrån oss, hon bringar dem
äter. Det är alltid samma svaga barnhänder, som famla
efter hjelp under den brådskande färden. Han slog upp
fönstret på vid gafvel, lutade sig mot fönsterbrädet och
blickade ut i den ljumma sommarnatten. Olyckans barn
bygde luftslott. — Det knarrade 1 förstugan . . .. man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
