Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett satans släp. Se på mig. Har man icke satt mig på
svältkur? Hade jag fått komma till Indien, säger jag till
min hustru, sutte dv nu kanhända under en kokospalm
med en svart betjent bakom stolen, hviftande med en fjä-
derviska. Då hade jag, anamma mig, nu varit öfverste!
Men hvad skall man göra, fruntimmer tänka aldrig längre
än näsan räcker; men låt dem hållas, så få de väl ögonen
öppna efteråt. Ni är på väg till kontoret, förmodar jag?
En varm dag, satan så hett!»
Kaptenen torkade sig i ansigtet med sin röda silkes-
näsduk. Den andres rörelse vid den sällsamma underrät-
telsen undgick honom. När Daniel fortsatte vägen ned
mot hamnen, stod kaptenen ännu qvar och slog efter flu-
gorna. »Ni tittar väl in en stund i afton?» ropade han
efter den bortgående, och så helt om.
Hvad som sedan hände Daniel på denna promenad,
kan han icke erinra sig. Han gick som i en dröm; hans
själsförmögenheter voro bedöfvade liksom efter ett hårdt
slag i hufvudet. Han formligen dignade under den tunga
bördan. När han om aftonen återvände till färjstället och
såg staden ligga deruppe bekransad af gröna träd, kände
han ett djupt vemod i hjertat. Luften var frisk och sval-
kande. Ofver den krusade vattenytan drog aftonbrisen fram
med lätta fläktar. Små insekter dansade öfver floden, gun-
gande på sina små vingar af silfverskir. Vattnet sqvalpade
drömmande mot landfästena vid färjstället och från ängarne
strömmade den ljufva doften af nyslaget hö. Landskapet
var så lifligt, aftonen så fridfull, solens klot sjönk nedi en
purpurfärgad molnbädd.... och han sjelf kände sig så djupt
olycklig. Var han född endast för att andra skulle lefva,
var han endast en bakgrund för sin nästa att teckna sina
namn på? Ett eget hem, en egen härd, hustru och barn att
älska, denna anspråkslösa lott, som ju kommer äfven den
fattigaste till del, hvarför skulle den vara förmenad just
honom? En sådan ungdom som andra hade han aldrig haft.
Sin frihet hade han af pligtkänsla gifvit till spillo, skulle
nu äfven den högsta lyckan frånryckas honom? Lidelsen upp-
rörde hans själs innersta. Den makt, som lärde honom
känna dess qval och dess sällhet, hade högre rätt, ja, myc-
ket högre rätt än alla pligter, alla band, vore de än aldrig
så ömma. Han visste ej hvad han gjorde; han tänkte ej
på några följder, då han skyndade till hennes hem, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
