Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få 4 4:
hon skref till honom, bar vittne om den härda kamp, hen-
nes hjerta kämpat för hans skull. »Tillgif mig, att jag be-
dröfvar. er», skref hon, »och hata ej er väninna derför att
hon ej kan vara någonting mer för er. "Om ni kunnat se
mig och visste, hv ad j jag lidit under dessa dagar, så skulle
ni icke göra, hvad jag framför allt fruktar — tänka ovän-
ligt på mig.» Daniel kände henne för väl för att icke veta,
att han ingenting hade att hoppas. »Huru», skref han till-
baka, >»skulle jag kunna tänka på er annat än med den
största tacksamhet. Ni vet icke, hvad ni varit för mig ..
och fortfarande är i dyrbar hågkomst. Gud välsigne er,
jag glömmer er aldrig.»
ANNV.
Ar hade förgått sedan den dagen. Daniels lif hade
förflutit i hård pligtuppfyllelse, 1 förtviflar kamp med sig
sjelf. Leda för menniskor, leda för lifvet fylde hans själ.
ad kände sig moraliskt duka under. Allt hvad som sluter
oss inom oss sjelfva, så glädje som sorg, springer ur lifvets
brunn; hemligheten af- allt Hf är rörelse: att känna, att
sträfva med andra menniskor, hvilkas banor skära vår egen
här på jorden. Framgång öch motgång, det mynt, som
ödet låtit falla på vår Ott; har betydelse och värde endast
1 och genom den valuta vi derigenom tillbyta oss för själen.
Daniels natur hade icke stålets spänstighet, som antingen
slår bort hindren eller springer i bitar; den liknade snarare
jernet, som långsamt lämpar sig efter de former lifvet anta-
ger. Hans eget lif syntes henom förfeladt; omständigheterna
hade så fogat, att hans öde ej var hans eget utan tycktes
utgöra endast en del af nde Att taga sitt eget öde om
händer hade lyckats honom först då, när han: insåg, att
långt värre än hvad som vederfares oss utifrån är den inom
öss framkallade bitterheten och knotet mot hvad som fallit
på vår lott och ej kan undgås, oviljan mot eh Lon som
blifvit oss förhatlig ga för hvad de hafva och vf sakna. »Låt
ej sådana känslor få insteg i mitt hjerta o, min Gud!» hade
han ropat när han kände ädåna tankar vilja uppstå. »Jag
vill ej känna mig olycklig, jag måste af mitt lif göra, livad
som ännu kan göras» . Sålunda skapade han sig en egen
verld, i hvilken han lei med själen och ur hvilken Had
helmtade styrka och krafter för att fullgöra sonens tunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
