Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Silhuetter från 1888 års kyrkomöte, af Anatole de Suède
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
793
1 detta ords bästa och vackraste betydelse. Det tarfvas icke
någon annan karakteristik.
Öfver erkebiskop Sundbergs ansigte hvilar vanligtvis ett
värdigt allvar, som dock stundom ger vika för ett halft humo-
ristiskt, halft sarkastiskt uttryck. Att det äfven kan vara ut-
tryck för andra känslor, det har varit 1888 års kyrkomöte för-
unnadt: att i rikaste mått ådagalägga. Under de långa och
vidlyftiga debatterna, som ofta icke afslutats förr än klockan
öfver 11 på natten, har hr ordförandens ansigte varit en bok-
staflig profkarta på alla de känslor, hvaraf en uttröttad och
otålig åhörare kan vara mäktig. Än stiger han upp och går
några steg, än vrider han sig på sin plats, än beskjuter han
en långtrådig talare med ett helt batteri af bistra, missnöjda
blickar, ja, stundom slungar han med en energisk åtbörd bly-
ertspennan ifrån sig på bordet, under det att hans kraftiga
natur ger sig luft i några halfqväfda — hm! fraser.
Det är icke parlamentarisk takt detta, men ingen annan,
utom erkebiskop Sundberg, skulle kunna bära sig så ogeneradt
åt utan att lida men deraf. Det är icke hvilken ordförande
eller talman som helst, som, då han tycker det börja lida för
långt ut på tiden, med en blick på klockan och med en röst,
som hörs öfver halfva salen, kan förtrytsamt utropa: »här få
vi sitta till midnatt!» eller som, då det. gäller, kan gå fram
till en biskop och offentligen ge honom en skrapa för ett alltför
omoget förslag.
Erkebiskop Sundberg är sedan sitt talmanskap 1 Andra
kammaren känd för att vara en temligen despotisk ordförande.
Jag erinrar mig en anekdot från den tiden, som är karak-
teristisk nog.
Under en debatt höll en skollärare H. från Norrland på
med ett ovanligt långt och tråkigt anförande. ’Talmannen vred
och vände på sig, ty klockan var långt framskriden. Skulle
då inte karlen någonsin sluta? Nej, H. fortsatte. Slutligen
hade talmannen förlorat tålamodet. Vredgad vände han sig till
den närmast honom sittande kanslitjenstemannen X. och sade:
— Säg åt den tusan d—n, att han slutar!
Den tilltalade tvekade.
— Häg åt honom, säger jag!
Det fans ingen annan utväg än att lyda. X. gick fram
till den ännu orerande H. och lade sin hand på hans axel.
Förvånad och utan att ana något ondt, afbryter denne sitt an-
förande och vänder sig till den förlägne X, då — begagnande sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
