Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Silhuetter från 1888 års kyrkomöte, af Anatole de Suède
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
760
hr Björnströms motion om inskränkning af kyrklig rösträtt för
dissenters, fick hr Billing ett lysande tillfälle att visa sin advoka-
toriska anläggning. Det gälde att mot gjorda skarpa angrepp
försvara det berättigade i att, på samma gång man ville från-
taga dissenters kyrkliga rättigheter, kräfva skatt af dem till
statskyrkan. De föregående presterliga talarne i frågan hade
visligen undvikit att gifva sig in på detta kinkiga ekonomiska
spörsmål, förmodligen anseende det vara ett absurditet, som
endast kunde försvaras ur ekonomisk synpunkt, men hr biskop
Billing vågade kuppen. Och hur försvarade han detta oerhörda
skattekräfvande? Hör denna dråpliga logik! >»Dissenters orsaka
statskyrkans män så mycket bekymmer och så mycket arbete,
att om några skulle slippa att betala, icke är det de.> Inför
en sådan logik skrattar Loyola, men — gråta englarne, hr
biskop!
Såsom chef har naturligtvis biskop Billing äfven sin stabs-
chef, hvars hufvuduppgift under detta kyrkomöte endast tycks
ha varit att skenbart opåverkad framlägga sina små högklerikala
funderingar om saker och ting. Men nog kan man om dom-
prosten Björnströms motioner säga, att de »varit i säck, innan
de kommo i påse.> Domprosten i Vesterås har ingenting för-
.lorat af den utsökta elegans, som alltid utmärkte kyrkoherden
1 Katarina. Samma svartglänsande, pomaderade hår, samma
hvita, utmärkt väl vårdade händer, samma koketta, qgvinligt
mjuka rörelser. Han är med ett ord, nu som förr, en sann-
skyldig »Kristi kavaljer» — hvarken mer eller mindre.
Menniskohjertat är dock ett besynnerligt ting. Dess känslor
och tycken låta icke befalla sig. Det fattar sympatier och
antipatier instinktlikt, utan föregående kännedom och öfverlägg
ning. Det fins personer, som ega det sällsynta och lyckliga
»något», som gör, att man, redan första gången man ser dem,
känner sig sympatiskt berörd, men det fins äfven andra, som
omedelbart och lika oförklarligt ingifva en motsatt känsla. Man
kan inte hjelpa det, men man tycker inte om dem. De äro
med ett ord — osympatiska.
Hvad är det, som gör, att biskop wv. Schéele på — jag
vill icke säga alla — men dock på så många gör ett dylikt
egendomligt osympatiskt intryck? Det kan inte ligga i hans
yttre menniska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
