Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Silhuetter från 1888 års kyrkomöte, af Anatole de Suède
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskop v. Schéele är en lång, ståtug man med ett vackert,
om också något salongsartadt Kristusansigte. Han rör sig med
mycket behag, är elegant, en synnerligt begåfvad konversatör,
har en tjusningsförmåga, som på det täcka könet utöfvar en
sällan felslående verkan, men — ty det fins ett men!
Jag skulle kunna uppehålla mig och äfven läsaren länge
med en uttömmande förklaring öfver detta lilla ordet >men»,
men jag vill lemna den taktiken och låta fakta tala.
Alltså — en historia och hvad bättre är, en sannfärdig
historia. Jag har fått den af en fullt trovärdig sagesman, som
i sin ordning fått den af persone dramantis.
Scenen: Visby. Tid: våren 1888.
Såsom en nitisk själasörjare egnar och anstår läser biskop
v. Schéele sjelf fram barnen, med öm omvårdnad för sam-
hällets högre intressen väljande de s. k. bättre klassernas barn,
och, sin naturel trogen, tagande de unga flickorna på sitt
kapitel. De der läsaftnarne äro naturligtvis till följd af hr
biskopens eminenta förmåga synnerligen intressanta, hvadan
ofta barnens mödrar och andra qvinliga bekanta bruka åhöra
desamma. Nåväl! Det händer, att en af de unga flickorna
vid ett tillfälle säger till en sin väninna: »det skulle gå
mycket bättre, om inte de der käringarne satt och hörde pål»
Det var obetänksamt sagdt, slynaktigt till och med, ehuru väl
meningen inte var så illa, och skulle kräft en mild, moderlig
förmaning. Så hören då, I rättvisa gudar, hvilket straff, som
drabbade den brottsliga! — Det fälda uttrycket råkar höras af
en annan flicka, som ofördröjligen anmäler det för sin mamma.
Denna ställer hastigt ifrån sig kaffekoppen, sätter på sig hatt
och salopp och ilar med vindsnabba steg till fru landshöfding-
skan. Enligt den gamla kända regeln »katten på råttan» etc.
etc. är denna icke mindre qvick att omtala den ohyggliga saken
för fru biskopinnan, som i sin ordning berättar den för sin
man. Så är då hela kedjan färdig! Nå, såsom varande den ende
karlen i hela denna affär, klappade väl hr biskopen sin hustru på
axeln och sade: »min gumma lilla, så’na der småsaker ska
vi inte lägga oss i», hvarpå han i all tysthet gaf den brotts-
liga en mild tillrättavisning, som det egnat och anstått en sann
förkunnare af fridens, försonlighetens och — framför allt —
barnens evangelium? «Nej, det var just det, hr biskopen nte
gjorde! Vid nästa läsning står han som en sträng domare
framför den förskräckta och darrande flickskaran och spörjer
med vrede, hvem, som fält det oerhörda uttrycket. Offret be-
Ur Dagens Krönika. VIII. 9—10. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
