Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Robert Burns i ny belysning. En biografi af Helen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
854
dolda klippan, mot hvilken denna ädla natur skulle lida
skeppsbrott? Den stora faran låg i sjelfva värman och ha-
stigheten af Burns affekter; 1 den underbara utvecklingen
af den lätt upprörda sidan af hans karaktär, som i bestän-
digt växande behof af fullständiga och innerliga menskliga
sympatier fåfängt och vansinnigt störtade sig mot den oöf-
verstigliga barrigren af en personlighet, som i retmedel sö-
ker sättet att öfverspringa denna barrier och fylla det tom-
rum, hvilket alla lättrörliga naturer så häftigt känna, men
hvilket består i öfverensstämmelse med universums grund-
bygnad. Dessa starka rörelser, hvars hastigt vunna sympati
gjorde Burns till en i hög grad angenäm kamrat för andra
mindre mottagliga än han, inspirerade honom med djup re-
ligiös känsla, ingöt ett outsägligt behag 1 hans kärleks-
dikter och i af naturen inspirerade skaldestycken, samt gåfvo
hans karaktär en mångsidighet, en universalitet, så ofta
eftersträfvade af dessa, hvilka skrytsamt taga till motto
Terentius’ ofta citerade ord: »Homo sum, human mtl a
me alienum puto.> Denna af filosofer ängsligt eftersökta
»humanitet> hade Burns af natuten; den gjorde honom
hemmastadd i hvarje slags sällskap, undantagandes med
kräfstinna penningmatadorer och skrymtare; än drack han
på någon liten krog med tiggare, än satt han i skarpa
dryckeslag med länderi egande gentlemän, än skref han bref,
skämtsamt grofkorniga bref till någon munter kamrat, milda,
förfinade, hängifna till den ryktbara mrs Mac Lelcose (hans
Clarinda), återhållsamma, ädelt värdiga till hans lifstids vän
mrs Dunlop, eller skarpt och sant kritiska till någon litterär
bekant. För hvarje mensklig känsla hade Burns uttryck,
och alla dessa uttryck voro sanna. För en sådan man ut-
gör den kritiska förmågan allena, den manligt oberoende
anden, den religiösa känslan icke en tillräckligt stark tygel;
han behöfver ett snabbt och alltid färdigt omdöme samt en
fast vilja såsom motvigt mot den ofantliga tyngden af hans
intryck. Och detta felades Burns. Han talar i sitt korta
sjelfbiografiska utkast om sin »sociala dårskap och dårskap
1 kärleksväg», om en bekant såsom »den ende man jag nå-
gonsin såg, hvilken var en större dåre än jag sjelf»; hans
bref förråda än en man försänkt i djupaste förtviflan, ön-
skande döden såsom den enda förlossningen från hans elände,
öfverväldigad af samvetsqval öfver de lidanden han tillfogat
sina kära, än sjudande af öfversvallande lifsandar. »Kan du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
