Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Robert Burns i ny belysning. En biografi af Helen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
hjelpa en sjuk själ?» frågar han en af sina korrespondenter.
»Kan du tala KR frid och lugn till en själ, slungad ut på
ett haf af bekymmer, utan någon vänlig stjerna att styra
hans kurs, och fruktande att nästa våg skall sänka honom
i djupet? Kan du åt en lefvande, som darrar af uppskofvets
qval, gifva Uidakneheten och djerfheten hos en klippa,
som trotsar stormen? — — — Ar du grundlärd i tröstens
språk? Jag har eftertänkt och uttömt hvarje vanlig tröste-
grund. Hit lugnt hjerta skulle hafva blifvit förtjust af mina
tänkespråk och förnuftslut; men hvad mig sjelf beträffar
liknade jag Judas Iskariot predikande Frälsaren; han kunde
röra och smälta de kringståendes bhjertan, men hans eget
hjerta förblef oförbätterligt.> Till en mycket aktad qvinlig
vän, som han förolämpat och, värst af allt, som han för-
olämpat under det han var berusad, skrifver han: >»Jag
vågar påstå, att denna är den första epistel, som ni någon-
sin erhållit från underverlden. Jag skrifver till er från
helvetets regioner, bland de fördömdas fasor. — — Här
ligger jag på en gräslig pinobädd med mitt värkande huf-
vud lutadt mot en kudde af evigt stickande törnen, under
det att en infernalisk plågoande, skrynklig, gammal och
grym — hans namn, tror jag, är Minne — med en gissel
af korplönet hindrar frid och lugn att nalkas mig, samt
håller ångesten vaken — — — — oo, I alla det skickligas
och det passandes makter! hviska till dem (de närvarande
- damerna) att mitt fel, ehuru stort, var ofrivilligt — att en
berusad man är den ER uslaste varelse — att det icke
låg i min natur att vara brutal mot någon — att det var
omöjligt för mig att vara ohöflig mot en qvinna, då jag var
vid mina sinnen — men — Ånger! Samvetsqval! Blygsel!
ni tre helveteshundar, som alltid uppspåra mig och skälla
1 mina hälar, skona mig! skona mig!
Men under alla dessa samvetsq ral förlorar han sig icke
i sjelfförkastelse; han riktar en värdig och välförtjent före-
bråelse till herrn i huset (den förolämpade damens man),
som, följande den då för tiden allmänna vanan att dricka
öfverdädigt, var den egentliga anledningen till olyckan.
» Herrarne i sällskapet», säger Burns, »ber jag icke om ur-
säkt. — Er man, som visade. att jag NE dricka mer
än jag ville, har ingen rättighet att tadla mig, och de andra
herrarne voro delaktige i mitt fel.»
Dessa Burns bref, som nyligen offentliggjorts i England,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
