Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Robert Burns i ny belysning. En biografi af Helen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SE
359
beträffar är det poesi och religion som pulsera med mensk-
liga känslor. En förening var emellertid omöjlig, och tan-
ken på en otillåten förbindelse skulle slagit Clarinda med
fasa, under det att Burns” egen böjelse var för ren att han
skulle velat föreslå dess föremål något som hon skulle an-
sett förnedrande.
Clarinda började snart finna att hon var i fara att
hennes känslor skulle öfyerväldiga hennes omdöme, hon
förlorade sin sinnesfrid i förebråelser mot sig sjelf för den
passion, som hon märkte inkräkta hennes hjerta; hennes
vänner började betrakta henne frågande med anledning af
skaldens upprepade besök. Hon tog derför tillflykt till
sin älskares ädelmod, åberopande detta som skydd mot sig
sjelf, ty ehuru hon fruktade att han skulle lemna, skulle
glömma henne, kände hon likväl att i skilsmessan låg hen-
nes enda hopp att återvinna frid och sjelfaktning. Hvad
skulle en förståndig man med verklig sympati hafva beslu-
tat? Han skulle hafva begripit i Hvilken olycka han störtade
denna qvinna, han skulle hafva insett omöjligheten af deras
gemensamma ställning, och skulle om ock motsträfvigt men
likväl bestämdt gjort ett slut derpå, sökande att på detta
sätt I någon mån afplana sin skuld för hennes störda lycka
Ej så Burns. Han förstod ej vidden af det orätta i sitt
handlingssätt. »Ert lands lagar förbjuda er visserligen att
skänka er person åt en annan, men äro ert hjerta och till-
gifvenhet bundna vid en (hennes man), som icke gifver det
minsta i gengäld för någondera? — — Säg mig då 1 det
sunda förnuftets namn, kan det vara orätt, är ett sådant
antagande förenligt med de enklaste idéer om rätt och orätt,
att det är opassande att skänka hjertat och denna tillgif-
venhet åt en annan?» Och 1 ett annat bref skrifver han:
>»Om den varmaste, fastaste vänskap; om hvarje försök att
blifva värdig er vänskap; om en kärlek, stark som naturens
band och helig som religionens pligter — om alla dessa
kunna utgöra någonting liknande en ersättning för det onda
jag tillfogat er, om de äro värda att mottagas af er, eller
om de i det minsta kunna glädja er — så bjelpen Sylvan-
der, I högre makter i hans stund af verklig nöd, då han
fritt gifver alla dessa åt Clarinda.> — »Clarinda och jag
skola fullborda vår pilgrimsfärd tillsammans. Hvar jag är
skall jag beständigt låta henne veta hur mina öden podtaltdt
sig.» Allt detta var visserligen ganska vackert uttryckt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
