Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - John Ruskin. En engelsk nutidskaraktär. Af Gustaf F. Steffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
»idealisty. »All god konst är uppenbarelse och lof». »Så snart
konstnären förgäter sin uppgift att prisa för att imitera, är
hans konst förlorad. : Hans pligt är att på något sätt, om än
så ofullkomligt, gifva idéen af något skönt; och icke genom
några medel, om än så fullkomliga, alstra något fult». Men
det får ej blott vara materiens skönhet, anatomisk skönhet, som
de grekiska skulpturerna — detta slags konst har uttömt sina
resurser, då den låtit människokroppen posera på alla estetiskt
användbara sätt —- utan det skall i ett sannt konstverk äfven
finnas en ädel tanke, en upphöjd ande, en skön själ. Ty menni-
skan har en gudomlig själ, som skall genomtränga konstverket.
»Konsten är stor och god och sann endast så till vida som hon
är ett medvetet verk af mensklig sträfvan i dess fullkomligaste
och högsta mening; d. v. s. icke ett verk af lemmar och fingrar,
utan af själen.» För Ruskin är intet konst, som ej är skönt,
och intet är skönt för honom, som ej enligt hans puritansk-
kristna verldsåskådning är ädelt, högt, sublimt. Genom att
konseqvent fullfölja denna idé kommer Ruskin — ty oför-
skräckthet är hans styrka — till otaliga märkvärdiga resultat
1 sin skönhetslära. Blott ett par exempel: den tidigare gotiken
gäller för honom som den ädlaste arkitektur, för renässansen
har han djup afsmak. Preraphaeliterna sätter han öfver de
flesta af deras efterföljare, renässansens stormän, hvilka för-
dömas (ej minst Raphael!) för sin frivolitet. Renässansen är
för den sanna konsten en förfallets tid. Den holländska målare-
skolan, saknande all ideal schwung, behandlas mycket oblidt
och summariskt: »det förtjenstfullaste verk någon furste kunde
göra för konsten vore att samla hela massan af holländare i
ett stort galleri och bränna ned det till marken.»
Detta är Ruskins mening om konstens innehåll och upp-
gift. Då det deremot kommer till den tekniska behandlingen
af ett konstverk, till utförandet af en tafla eller uppfinnandet
af ett arkitektoniskt oruament, är Ruskin en djupsinnig och
grundlig realist. Han fordrar t. ex. af en landskapsmålare
absolut vetenskaplig sanning i behandlingen af naturföremål och
fenomen. Han afskyr en landskapstafla, om han ej kan se
hvilken geologisk formation bergarten i klyftan tillhör, om ej
örterna i förgrunden passa till näjd och årstid, om speglingen
i vattnet är optiskt orimlig eller luft- och molnbehandlingen
meteorologiskt nonsens. Til och med i arkitektoniska planer
och detaljer fordrar han en viss rigorös natursanning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
