Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - John Ruskin. En engelsk nutidskaraktär. Af Gustaf F. Steffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3872
ensidigt fördelade arbete — och det är våra förkrympta, i allt utom
beträffande en énda specialverksamhet förlamade själar, som på-
trycka hela vår af menniskohand alstrade omgifning denna prägel
af banalitet, opersonlig, ödslig flackhet, hvarom våra bedröfliga te-
gellabyrinter, kallade städer, och våra ofta usla och skadliga, alltid
enformiga och ointressanta fabriksvaror stundligen äro en erin-
ring. Ty ett menniskoverks skönhet, eller qvalitet i högsta me-
ning, härleder sig, enligt Ruskin, uteslutande från den ande, som
utfört och arbetat det, från den arbetandes själ och stämning.
För att få en närmare inblick i denna teori, ber oss vår
estetiske verldsförbättrare ett ögonblick lyssna till resultatet af
hans studier öfver den götiska byggnadskonsten. Han inbjuder
ö8s till en början taga i skärskådande en större byggnad från
gotikens bästa dagar t. ex. från tolfhundratalet — moderna
byggnadsverk, om ock i än så fin gotik, kunna, som vi strax
skola se, ej hafva något värde för våra studier. Vi måste
rikta uppmärksamheten på ornamenteringen, ty den är arkitek-
turens själ, säger Ruskin — en arkitekt, som ej tillika är
målare eller skulptör, är en blott byggmästare, ty en byggnad,
utan ornament, är som ett ansigte, utan ögon och mun. Vare
sig det nu är en katedral, ett rådhus eller en rik privatmans
boning vi hafva framför oss, skola vi utan svårighet varsna några
utmärkande drag, som vår filosof anser hafva hög estetisk be-
tydelse och en tänkvärd sociologisk bakgrund. Vi se att i denna
slösande rikedom på präktiga ornament af många olika slag det
alltid är omvexling af mönster och former, aldrig en slafvisk
återupprepning af precis samma arbete. Hur många hundra
gånger än spiror och rosetter af samma storlek och allmänna
karakter må återkomma på katedralens praktfulla fasad, skall
man beständigt finna att årbetaren haft en lust i att uppfinna
andrå detaljer, nya slingor och att använda andra blad- och
djurformer. Hvarje sådan detalj — ofta ej mer än en kvadrat-
fot i yta — är ett konstverk för sig sjelf, som undfått konst-
närens odelade kärlek och flit. Det händer att dessa skulpturer
äro barbariskt sträfva i formen och ofullkomliga nog i utföran-
det — men det är derför att de utförts på ett tidigt mensk-
ligt: utvecklingsstadium, och den som ’träder den af skulpturer
lefvande byggnaden närmare, skall långt in i undanskymda vrår
finna små gestalter och växtslingor, som genom sin sorgfälliga
och behagfulla utarbetning otvätydigt vittna om att arbetet varit
ett fantasiens sjelfständiga skapande och en njutning i sig sjelft,
en sann konstutöfning alltså. »Jag tror det riktigt att beträffande
EE rr An
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
