Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - John Ruskin. En engelsk nutidskaraktär. Af Gustaf F. Steffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
alla dessa ornament fråga sig: gjordes de med nöje, var skulp-
tören lycklig, då han arbetade på dem? Arbetet må hafva varit
det hårdast möjliga och så mycket mödosammare, eftersom man
skattade det så högt —- men snidaren måste hafva varit lyck-
lig, eljes kan hans verk ej lefva.» Detta är qvintessensen af
den estetiska Ruskinismen, hvars nära frändskap med den sociala
nu ej är svår att skönja: »Vi hafva icke kommit i denna verl-
den för att göra något, hvilket vi omöjligt kunna omfatta med
vår själs sympati. Vi hafva att utföra ett visst arbete för vårt
dagliga bröd, och detta arbete måste bedrifvas med allvar och
flit; vi hafva äfven att arbeta för nöjes skull, och det måste
göras med ett gladt hjerta — men intet af de båda får göras
till hälften eller flygtigt, utan med stadigt sinne; och det som
ej är värdt denna ansträngning, bör ej göras alls.> Summan af
denna lyckofilosofi är således: det är rättvist och nödvändigt att
alla menniskor skola hafva arbete, som är värdt mödan och är
en glädje att utföra. Tages denna sats i hela sin vidd, flyter
estetiken in i social-etiken, såsom denna senares dominerande
princip. I denna sin abstraktaste form omfattas Ruskinismen,
som jag sjelf haft tillfälle iakttaga, af många, om ej de flesta
engelska socialdemokrater. Om sålunda socialisterna äro vänner
af Ruskin så är denne likväl ingalunda någon vän af dem, han
beklagar sig tvärtom ständigt öfver socialismen som tidens värsta
pestböld, som den ohyggligaste upplösningsföreteelse, det hjärtligt
hatade manchestersystemet framkallat. Ty vår moderne straff-
profet afskyr »friheten» och »jämlikheten», men tillber icke
desto mindre uppriktigt »broderskapet». Hans ideal är en sam-
hällsorganisation, bygd på klassindelning, monarki och stram
subordination, fastän genomträngd af de högsta kristliga sedlig-
hetsprinciper. Frihet är i hans ögon en oväsendtlighet, såvida
den ej är en synd.
Detta föreföll som en väl lång utsväfning från vår arkitek-
toniska utgångspunkt — men den var nödvändig för att i någon
mån antyda hur vår fantasirike och djupsinnige tänkare räsonerar,
då han betraktar ett stycke medeltidsarkitektur. Man har ju
sagt om Ruskin att han kan framdeducera orsakerna till en
nations förfall af ornamenteringen i en halft slopad fönsterbåge.
Det kan nu ej öfverraska att finna det Ruskins teori för
den verldshistoriska uppkomsten af vår konstfrämmande, ja i
grunden konstfiendtliga tid är nästan identisk med den af socia-
listerna använda. Medeltiden, menar Ruskin, var intill fjorton-
hundratalet i bästa mening typen för en konstälskande kultur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
