Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - John Ruskin. En engelsk nutidskaraktär. Af Gustaf F. Steffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
vän och han döljer under sin sträfva yta en stark sentimental
ädra, men det är likvisst reala iakttagelser och rena förnufts-
slut, som bragt honom derhän att förkasta tanken på ett sam-
hälle, hvarest en från nyttighetsarbetet fritagen minoritet ut-
öfvar konsten, under det millionerna förkomma till kropp och
själ uti fabrikerna, i grufvorna, i magasinen. Det är blott en
ömklig vrångbild af konsten, som kan alstras under sådana för-
hållanden.
Det är sålunda begäret att se konsten fylla den plats i
menniskornas tillvaro, hon enligt Ruskin kan och bör innehafva,
som gjort denne fredlige lärde till socialrevolutionär, till kom-
munist. Ty det är ett slags kristen kommunism, som synes
föresväfva Ruskin, då han i formfulländade tal utslungar sitt
anatema öfver det engelska industri- och kommerssamfundet.
Han lemnar den bildande konstens eteriska höjder, ställer sig
i förbindelse med arbetare, och under det han söker upplysa
dem och förädla deras smak, letar han efter utvägar att göra
det produktiva arbetet, arbetarnes dagliga verk, sundt, skönt,
värdt. att göras. Han drömmer emellertid ej, som socialdemo-
kraterna, om allt kapitalets nationalisering och fullkomlig social
nivellering, derifrån skyddar honom hans likgiltighet gentemot
politiska former, hans tro på auktoritet och gudomlig ledning.
Utan slår han med inre nödvändighet öfver i ren »kulturfiendt-
lighet». Med hänsynslös oförskräckthet fordrar han att många
nu för ytterst oumbärliga ansedda delar af vår moderna produk-
tionsapparat skola slopas eller åtminstone genom stränga lag-
paragrafer hållas inom trånga gränser. Så litet järnvägar, ma:
skiner och fabriker som möjligt, tänkbaraste inskränkning af
produktionsgebit, som medföra fara eller ohelsa för arbetarne,
samt alls ingen tillverkning af skadliga artiklar eller enfaldiga
onyttigheter — blir hans valspråk. Som han dessutom ej vill
veta af några räntedragare eller sysslolösa samhällsmedlemmar
samt fordrar sunda bostäder för alla (jag behöfver ej anmärka
att han afskyr vidundret London och dess gelikar) och god
uppfostran för samtlige medborgare, vare sig de födts af fattiga
eller rika föräldrar — tviflar han ej på att de sköna konsterna,
planterade i det nyttiga arbetets fasta mark, skulle trifvas och
utvecklas till oanad blomstring i hans förbättrade verld.
Sådana ungefär äro Ruskinismens allmänna drag. Dess
detaljer äro af en brokig mångfald och ofta sällsamma nog. MSär-
skildt har Ruskins böjelse för symboliska språkvändningar varit
en välkommen angreppspunkt för hans talrika fienders satir.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
