Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
923
Men en nick af Daniel lugnade honom i det hänseendet.
»Ni tyckes vara en vän af litteratur och musik.> Främ-
lingen oransk ade flyktigt titlarne.. Han kunde icke åter-
komma från sin förvåning. Så långt från Amsterdam, så
mycket bildning hos en .... stadskassör! |
»Jag tycker mycket om att läsa. Så småningom har
jag fått ihop denna lilla boksamling.»
fa)
»Som är vald med urskiljning och smak, af de bästa . . .>
»Ni är alltför god>, s sade Daniel, »När jag hörde er
i afton, afundades jag er. Jag tänkte, ack, om jag kunde
förstå dem som han.»
Detta sade han så enkelt och okonstladt, så af hjertat,
att den andre ånyo aktade honom värdig sin uppmärksamhet.
Dervid slog honom för andra gången det ädla, det intelli-
genta i detta ansigte. Med långt större nöje än han före-
stält sig, lät han sig sjunka ned i länstolen: som Daniel
skjutit fram till brasan. Den enkla gästfriheten bjöds ho-
nom med sådan hjertlighet, värden ådagalade en sådan
brådska, ett sådant nöje i att fullgöra värdskapets pligter,
att den främmande, som i hemlighet hade roligt åt sin värds
ifriga, men tafatta och hjelplösa sätt, kände sig helt gynn-
samt stämd mot den hederlige mannen.
»Ni har der en vacker upplaga af Shakespeare.»
Daniel tog smickrad volymen i handen, öppnade den
med bokvännena kärlek och med den vördnad, hans ödmjuka
hjerta hyste för den store skaparen af dessa verk.
»Ja, ja han har beredt mig mycken njutning i ensamma
skade Han vet hur menniskan är till sinnes i alla
lifvets förhållanden, icke ett smyghål i hjertat som han icke
känner. Visserligen förstår jag honom endast till hälften,
jag silter förstummad, när jag läser honom, öfver hans vi äl-
diga ande. Han känner så djupt, så klart; tänker så ädelt
och upphöjdt. Det goda varder hos honom så jemt afvägdt
och derigenom så verkligt, så menskligt sant. Han är så
rik, så utomordentligt rik, nästan för rik. När jag läser
honom, förefaller det mig, som om jag skakade på 5 öfver-
lastadt fruktträd. Det regnar frukt, den faller en på ar-
mar, händer, hufvud. Man vet icke fur man skall bära sig
åt eller hvar man skall gripa sig an vid detta öfverflöd.»
»Men den här har också sina grenar väl lastade.»
» Hugo, ja visserligen, men det förefaller mig, som om
några af lans frukter äro uppblåsta. Icke alla förblifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
