Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
höra talas om det sköna, finare och bättre. Man måste
hafva tålamod. Er tackar jag för att ni ej ringaktat vårt
lilla samhälle och att ni unnade mig ert sällskap. Jag skall
ej lätt glömma denna afton. Jag har haft få sådana.
Och .... ännu en sista bön, skulle ni längre fram ännu en
gang...»
»Godt, godt, men då något annat ämne. Inte någon
mick- mock- eller Macbeth, som den der herrn på kafét
uttryckte sig.»
XLII.
Det var nyårsafton. Daniel spelade orgel i den stora
kyrkan, en gammal, ärevördig byggnad, som förskref sig
från det tolfte århundradet. Der en gång rökelsemolnet
ringlade sig upp från offerkärlet, der det dämpade ljuset
lekte omkring prestens silfverkransade hjessa och öfver al-
taret, der stod nu en rad af stela, gula bänkar. Missriktad
nykterhet och smaklöshet gjorde det omöjligt att få en öfver-
blick af det sköna byggnadsverket i hela dess rena jemn-
mått, ty det härliga koret var genom ett träskrank afskildt
från mellanskeppet. Men om aftnarne gjorde kyrkan ännu
ett visst intryck. Ljuset som föll från de grönskärmade
hänglamporna, gled lugnt öfver mellanskeppet, men nådde
icke upp till de höga hvalfven, som fortforo att vara in-
svepta i djupt mörker. Man såg liksom genom ett töcken
in i det rum, der den stilla menigheten var församlad. De
höga hvalfven gåfvo eko af predikantens i skarp näston
framsagda: »BSela.»
Och Daniel grep 1 tangenterna. Likt ett jättehjerta,
som jublar och gråter och beder, brusade orgeln öfver för-
samlingen. Först svagt och tvekande, men sedan allt star-
kare och högtidligare steg lofsången mot tempelhvalfven ur
djupt rörda hjertan. Här var den gamla tiden, den gamla
gudstjensten, det gamla Nederland, den gamle Guden. Hela
den förgångna tiden, ur hvilken vi så nyss växt upp och
som dock redan var så fjerran för vår blick, det forna Ne-
derland, som vi ej längre vilja erkänna, men till hvilket
dock vårt hjerta stundom längtar tillbaka, rycktes upp ur
sin dvala. Gubben på predikstolen höjde sin stämma, för-
svagad af ålderdom, men som denna afton hittade vägen till
åhörarnes hjertan. Han kände dem allesammans, dem som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
