Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J26
sutto dernere, både gamla och unga, fattiga och rika; han
läste deras innersta tankar och han rättade sina enkla ord
derefter. Samlande liksom i en brännspegel, hvad han visste
gjorde intryck på själen, bragte han det så långt, att alla
hufvuden Fördtadstullt sänktes, att alla reste sig inför den
Oändlige, hvars närvaro de kände. Sn igen ty stnade. id
gifven af sina närmaste begaf sig hvar och en hem till s
Menniskoströmmen, ljus och ordiliöner böljade ut genom de
öppna tempeldörrarne. Äfven hjertat, det beklämda hjertat,
hade uppslagit sina dörrar på vid gafvel, det hade kämpat
och vunnit frid.
Äfven Daniel svepte öfverrocken omkring sig och gick
hem. Denna afton firade han alltid för sig « sjelf, om det
kunde kallas att fira. Det hjelpte icke, att hans vänner tru-
gade honom. »En hvar bör då vara med de sina», tänkte
Daniel, »en främmande hör icke till familjekretsen.» Sit-
tande framför brasan fördjupade han sig i sina minnen;
böckerna, hans trogna pappersvänner, blickade tigande ned
på honom från sina hyllor. Ack, nog kunde det finnas bättre
vänner för lifvets afton! Hans hand grep efter violoncellen.
Tyckte han kanske, att icke ens dennes strängar läto så ljuft
som en barnaröst. Han lutade pannan i händerna och lyss-
nade till vattnets sqvalp nedanför fönsterna, till bogser-
båtens flåsande arbete uppför strömmen. . Försjunken i sina
tankar satt han så och stirrade i elden, då plötsligt ett ljud,
som trängde genom stormen, nådde hans öron. Han höll
andedrägten och lyssnade. Amnnu en gång hördes samma
ångestfulla, genomträngande rop liksom från en menniska i
dödsfara. Daniel sprang upp, slog upp fönstret, genom
hvilket blåsten bröt in, och spanade utåt. På himmelen
jagade vilda moln, mellan hvilka månens runda skifva dök
upp här och der, likt ett fartyg, som slungas upp och ned
mellan brottsjöarne. Nere vid muren, der den högt upp-
svälda floden sköljde öfver den smala gångbanan, låg fram-
stupa i gyttjan, med fingrarne krampaktigt : slutna om de
hala stenarne en dunkel skepnad. h vid månskenet, som
bröt fram mellan molnen, såg han ett blekt, vanstäldt, för-
stördt ansigte, ur hvilket två svarta, vansinniga ögon rik-
tades mot honom. Ett rop banade sig väg öfver hans. läppar;
han stannade ett ögonblick liksom fastnaglad vid platsen
med handen pressad om gardinen. Derpå grep han med
ett utrop, som höll på att qväfva honom, sin öfverrock och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
