Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
ilade ned genom bakporten som ledde ut till flodbrädden.
Han lade handen på den nedhukades skuldror, då gestalten
plötsligt reste sig på knäna och grep fast i honom med vild
ångest. Det våta håret klibbade fast vid hennes panna,
tänderna skallrade, de runda, svarta ögonen, som föreföllo
onaturligt stora i det bleka, ungdomliga ansigtet, stirrade
stelt och rådvillt på honom.
»Steljntje!»
»Jag vill icke i vattnet», ljöd en hes stämma, »jag vill
icke i det svarta vattnet, jag är så rädd för Gud.>
Och hon sjönk tillsammans vid hans fötter.
»Har det kommit så långt?»
»O, herr Daniel, herr Daniel, för Guds barmhertighets
skull, haf medlidande med mig.»
Han stod och visste ingen råd. På hans häftiga frå-
gor följde förvirrade och atbrutna svar. Hon hade lupit
sin väg, hon hade velat kasta sig i vattnet, då hon hade
fått se ljuset från hans fönster och ....
Daniel strök sig med handen öfver pannan. >»Stig
upp», sade han allvsz arligt, i det han böjde sig ned mot flic-
kan vid hans fötter. RN om ni kan gå, och håll er
fast vid mig. Jag får se, om jag kan hjelpa er... jag får
se. Gud har räddat er från en förfärlig död. Det var han,
som visade er mitt fönster. Jag skall ej stöta bort er.»
Han lyfte upp den arma flickan och drog hennes hår,
som han då hoppades, i dubbel mening ur smutsen. Var
väl detta hans glada, vackra, koketta uppasserska, denna
hopsjunkna flicka, som skälfde af ångest och köld? Han
plaskade fram genom den våta snön, som piskade honom i
ansigtet; i fjärran på floden lyste det röda skenet af lan-
ternan på bogserbåten likt ett brinnande jätteöga, som blic-
kade ut i natten. Häållande sig tätt intill stadsmuren, slä-
pade han med sig flickan, som hån försökte intala indd, då
plötsligt hennes hand släppte hans axel och hon sjönk med-
vetslös tillsammans. Förtviflad blickade Daniel omkring sig;
han lutade sig ned mot qvinnan, som låg afsvimnad vid
hans fötter, i det han undrade, om han skulle kunna bära
henne. Så skyndsamt hans krafter tilläto, släpade han henne
med sig. Det var ett sällsamt skådespel, att se den långe,
bleke mannen vada i den mörka natten genom den djupa
smutsen och med ansträngning på armarne bära en vacker
flicka, hvars bleka, liflösa ansigte hvilade mot hans skuldra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
