Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
935
Och att jag
g mycket väl sjelf kan sköta uppassnin-
>Men skrik då icke så förtvifladt, den sjuke ligger ju
alldeles bredvid, tala icke så högt.»
Värdinnan lät sig icke det minsta bekomma af denna
vink. Hon fortfor att lätta sitt hjerta.
Doktorsfrun vardt ond. Lyckligtvis fick hon genom
fönstret se doktorn komma.
»Jag får verkligen be, att ni är så god och tiger. Der
kommer min man. Till honom kan ni säga hvad ni ha
att säga... .. om ni vågar.
Det ringde på klock an inunder, hvarvid värdionan ur-
sinnig begaf sig tillbaka utför trappan.
Efter hennes försvinnande stod doktorsfrun ett ögon-
blick tillintetgjord. Derpå slog hon omkring sig med båda
armarne i luften och ropade med en ton, som jag ej skall
våga att hår söka beskrifva
»Ö!l — de ungkarlarne!»
Det dämpade dagsljuset föll mildt in i Daniels sjukrum.
På bordet låg en uppslagen bok och bredvid denna hans
faders gammalmodiga fickur, som tickade på sin tjocka guld-
boett. Och bakom gardinerna låg den sjuke och vred sig il
vilda feberfantasier. I förvistade drömmar lefde han ör
andra gången genom sitt lif. Doktorsfrun, som satt bred-
vid hans säng, hörde honom söka vänligt åfvetals sin far.
hans lifs ’själsstrid vardt henne uppenbar. Ett älskadt
gqvinnonamn återkom en och annan gång i den sjukes osam-
manhängande tal. Sjukvårderskan återhöll andedrägten, hon
lyssnade med vidt uppspärrade ögon och händerna samman-
kräppta 1 knäet. Det fans något i denne mans lif, som
hon alltid önskat känna. Nu var det henne till mods, som
om hon frånstulit honom hans hjertas hemlighet. Vi lära
stundom känna menniskorna liksom på uppenbarelsens väg.
En blixt fammar upp och försvinner, i skarpa linier står
för våra ögon hvad fordom låg inhöljdt i dimma. Doktorn
rynkade pannan under sin brottning med den hemske fien-
den ; .... om vännen. Vi, som ingenting förstå af lifvet
klaga att döden är en gåta. — Det är ett upply ftande, djupt
>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
