Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
936
gripande skådespel, när anden steg för steg kämpar med
döden om herraväldet. Viljans spänning, koncentreringen
af alla själskrafter på det enda målet, uppehållandet af den
flämtande lifsgnistan, som i veckor mödosamt afvinnes na-
turen, om än förgäfves, detta väcker aktning för menniskan.
»Måtte han kunna rädda honom», hviskade doktorsfrun,
men doktorn vände sitt bekymrade, sitt allvarsamma, bleka
ansigte mot sin hustru och sade: »Nej, Louise, det kan jag
icke» Ett ögonblick tycktes medvetandet återkomma hos
den döende. Han såg på sina vänner. »Aren I der alle-
samman»> ropade han med en stämma, som ljöd helt annor-
lunda än fordom. Derpå reste sig Daniel i sittande ställ-
ning. Han spärrade upp ögonen, liksom hade han sett
något, hvad de andre icke kunde se. En glimt liksom af
hänförelse spred sig öfver hans anlete, och när de båda
togo honom i sina armar rörde sig hans läppar. Men hvad
han sade uppfattade de icke.
’Tungt sjönk hufvudet tillbaka på deras skuldror. »Ack,
min stackars vän», sade doktorn. »Nu, Louise, är det en
god menniska mindre på jorden.»
Ett ögonblick derefter, medan mannen med sänkt huf-
vud och korslagda armar qvardröjde vid sängen, smög sig
hans hustru till Daniels piano — och tillslöt det.
När de burit bort honom och den lilla gruppen af män
aflägsnat sig, efter den sista vänskapstjensten, trädde en
handtverkshustru med skyndsamma steg fram till grafkullen.
Hon ledde en liten söt flicka vid handen. Flickan höll en
blomma mellan fingrarne. De knäböjde båda vid grafven.
»
Den gamle mannen, som lutad mot sin spade stod vid huf-
vudändan af grafven, såg med ett mildt småleende ned på
de knäböjande. Det silfverhvita håret fladdrade för vinden,
skäggstubben på det solbrynta ansigtet glänste i junisolen.
& |
»Sakta, Anneke, sakta!»
Hon öppnade fingrarne.
Och just på den fäck, under hvilken herr Daniels
brustna hjerta hvilar, föll blomman ned.
SLUT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
