Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Thomas Thorild, en lefnadsteckning af Klas Fåhræus, anmälning af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
——
SDR Kg at EL RNE RER RR LANE SNR
An SA of
—
—
938
genom giftigt förtal, viss att få alla andra medelmåttor på
sin sida.
Man kallar denna egenskap hos Thorild för »>»sjelfförgud-
ning». Men månne saken är utagerad i och med användan-
det af detta smädlica uttryck?
Hr Fåhreus har såsom motsatsen till denna egenskap fram-
hållit en annan, hvilken han kallat med den synnerligen origi-
nela benämningen, »sjelfutslätande ödmjukhet». Och han till-
lägger för att göra meningen tydlig att man än 1 dag åter-
finner denna egenskap i svenska akademiens handlingar. Det
är icke svårt att förstå, hvilken slags egenskap som med detta
åsyftas. Vi återfinna den dagligen och öfverallt, i det dagliga
lifvet, i böcker, i tidningar, bland det offentliga lifvets män,
och i societetens verld har denna egenskap blifvit en lag,
hvilken man lika litet kan visa sig, som om man vore, utan
snygga och anständiga kläder. Men hvad är denna tillgjorda
blygsamhet värd, denna blygsamhet, som ålägger en man alt,
äfven der han är och känner sig aldrig så öfverlägsen, hyckla
en underlägsenhet, hvilken endast kommer den anspråksfulla
dumheten till godo? Den är icke värd någonting. Och den
kommer också sällan från hjärtat. Vanligen härleder den sig
1 stället från det slags beräknande slughet, hvilken ganska tidigt
lär oss, att ingenting i den grad smickrar menniskorna, som när
utan
man inbillar dem, att man lyssnar på deras omdömen som på
orakelspråk. Sådana menniskor blifva, hvad man kallar, »om-
tyckta». Om de förtjena att vara det, är en annan fråga.
Det är naturligtvis en sanning, att det fins något, som heter
en öfverdrifven själfkänsla. Och den är ett fel. Det lider icke
något tvifvel. Men det är bestämdt ett större — eller kanske
rättare en lägre art af fel — när hela ens natur är så små-
aktigt sammansatt, att sjelfva känslan af eget värde, när den
möter hos en annan person, är tillräcklig att väcka en antipati,
hvilken är dessmera hätsk, i den mån den är oberättigad.
Det är emellertid säkert, att just denna småsinnets anti-
pati mot Thorilds naiva och ofta ytterst oskyldiga sjelfkänsla
har dikterat icke så få af omdömen om honom både som men-
niska och författare. Hr Fåhreus har sökt visa, hvarpå denna
egenskap hos Thorild berodde. Och skall man kunna skrifva
rättvist om Thorild, måste man först och främst kunna göra
det, utan att känna sig sårad af hans oupphörliga angrepp på
den trångbröstade inskränkheten. Hr Fåhreus har haft denna
frimodighet, och derför har han gifvit en sympatisk och säker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
