Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Thomas Thorild, en lefnadsteckning af Klas Fåhræus, anmälning af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ge
930
ligen rättvis bild af denne skriftställare, som var mera intuitiv
än logisk, mera improvisatör än författare, men som grep långt
framom sin tid både i fråga om åskådningssätt och frihet i
att välja uttrycksmedlen. Det är den sjelfständige: mannen som
förf. mest sympatiserar med hos Thorild. Och det är denna
egenskap hos honom, hvilken läsaren lär sig alt se och värdera
såsom den bestämmande drifkraften i hela hans lif. Den leder
Thorild till en entusiastisk beundran för frihetsidéerna före 1789
och till en lika energisk frontförändring efter detta år.
Men med dessa förtjenster förenar boken en svaghet.
Författaren kommer helt naturligt att, mer än som kanske är
lämpligt och rättvist, se den verld som omgaf Thorild, särskildt
hans literära motståndare, med ungefär samma ögon, som hans
hjelte gjorde det. Isynnerhet förledes författaren i detta fall
till en märklig orättvisa, när det gäller bedömandet af Kellgren.
Denna författare framställes af hr Fåhreus med ungefär samma
färger som dem, hvilka Thorild sjelf använde i sin berömda
»Straffsång». Thorild sjelf kan naturligtvis ursäktas, derför att
han i polemikens hetta lät förleda sig att använda både uttryck
och omdömen, som ej kunna göra anspråk på historisk giltig-
het. Om hans literära meningsfränder, hvilka gentemot Kell-
grens tvifvelsutan orättvisa angrepp gerna gjorde Thorilds sak
till sin egen, äfven instämde i Thorilds uppfattning af den
gustavianske poeten och kritikern, så är äfven detta lätt be-
gripligt. Men att en författare, som hundra år senare uppträ-
der och bedömer 1700-talets literära förhållanden, låter förleda
sig till att behandla Kellgren som om han aldrig gjort annat
än missuppfattat Thorild, det är verkligen egnadt att framkalla,
icke blott förvåning utan också den bestämdaste opposition.
När hr Fåhreus talar om »hofskalderna», så har han möjligen
rätt, för så vidt det gäller Leopold. Men han berättar sjelf
om Kellgren en sak hvilken innehåller ett karaktersdrag, som
ej borde ha behandlats i ett blott parentetiskt erkännande. Aret
1789, hvilket omdanade Frankrike, och till hvars ära världen
snart kommer att fira en jubelfest, är i vår svenska historia
förknippadt med en händelse, hvilken ser ut som en ödets ironi
öfver det svenska folket. Det var nämligen detta år, som
Gustaf III slopade den konstitution, han sjelf skapat. Vid denna
tidpunkt, berättar hr Fåhreus, drog sig Kellgren allt mer och
mer tillbaka från sin gamla ställning vid Gustaf III:s hof. Det tycks
som en sådan handling borde vara af så pass stor värde, att
det i efterverldens ögon skulle visa arten af Kellgrens karakter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
