Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ibsens senaste drama: »Fruen fra Havet», af D. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄ
ÄRA
955
att älska den hon väljer. Således någonting riktigt värdt att
att tänka på, att lägga på hjertat för vår tid, då äktenskapet
snart sagdt är för det mesta handel och qvinnan den, som
endast går och väntar på högsta budet. Och den vanligaste
orsaken, hvarför hon: träder i brudstol, är kanske just den
samma, som kommer Bolette att, sedan hon först ryggat till-
baka, svara på öfverlärare Arnholms frieri: >»Nej, -— herr
Arnholm, — tag mig så hellre!> Dock med det lilla vilkoret,
att hon får se sig om i verlden, lefva med i lifvet: Ja, det är
detta få komma ut, bort ifrån hemmet, flyga med egna vingar,
som kanske oftast bestämmer qvinnan att följa en främmande
man. Hvart det leder svarar oss Ibsen på genom att visa oss
Ellida och doktor Wangel.
Är det nu detta enkla motiv, som ligger till grund för
»Frun från hafvet», så har Ibsen tagit fatt på det på sitt all-
deles säregna diktarsätt. Han låter Ellida vara slägt med hafvet
— hafvet som är farligt och stort, frestande och skrämmande
som friheten. Och han låter detta trolska haf sända sin repre-
sentant för att kräfva Ellida tillbaka, tillbaka från ett lif, der
hon icke hör hemma — det är icke endast den gamla kär-
leken, det är allt det framfarna — allt hvad hon älskat och
vant sig till som barn, som Ibsen förkroppsligar i styrmannen
Friman eller Alfred Johnston. Denne man och hon vigde sig
en disig morgon ute på Bratthammeren vid hafvet, och detta
underliga, hemlighetsfulla något håller dem sedan samman med
ett osynligt band. För henne blir hafvet Alfred Johnston, Alfred
Johnston hafvet, och båda locka och skrämma. Alfred John-
stons blick verkar på henne nästan hypnotiskt, kan man säga;
när dessa sjögröna ögon, skiftande som hafvet i storm och
stiltje, se på henne, blir hon viljelös, kan han göra med henne,
hvad han vill, hon lyder honom som — som en hypnotiserad.
Ja, det är hypnotism i detta. Ibsen har antydt det, men han
har icke tagit steget fullt ut.
Vid sidan af hufvudfigurerna Ellida och distriktsläkaren —
ja, den främmande sjömannen är ju på sätt och vis äfven en
hufvudfigur: hans skugga faller hotande och hemlighetsfull öfver
det hela — stå några ypperligt tecknade bifigurer. Hilde,
Lyngstrand, Ballested äro med mästarehand gifna sådana.
Hilde, den halfvuxna flickan med sin misstro mot styf-
modern, sitt upptågsfulla, spelande lynne, sin lidelsefullt trot-
siga, men i grund och botten fina, efter ömhet törstande natur
är kanske den mest lefvande i dramat. Lyngstrand, den barns-
LER
ET nte SP AVESTA UR TIO TE TRAEE A
ä
bl
K
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
