Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ur det mondaina Stockholmslifvet af Daniel Fallström. I. En underlig julhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
tviflan i sitt af vinet upphettade och af strömmande tårar
sköljda ansigte:
»Herre Jessus då!... vi ä’ ju tretton vid bordet...
vi ä’ tretton ... oj, oj, så’nt elände! ... nu ska en åf oss
döden dö ... gå till den stora ransakningens och domsens
dag ... oj, oj ! »
Och med hufvudet rullande i konvulsioner fram och
till baka mellan axlarna fortsatte hon att jämra och klaga.
»Bomanskan är dödfnll, stackare», hviskade min bords-
granne till höger, en jemförelsevis ung man, klädd i en
trådsliten, nedsölad, snusbrun bonjour — både denna och
mannen hade uppenbart sett bättre dagar.
De öfriga bordsgästerna sågo sig omkring med en viss
oro i sina druckna blickar; vidskepelsen och fruktan för
döden var ännu så stark hos Vilhelm Hjorts gäster, att
det begynnande ruset för ett ögonblick jagades tillbaka, och
de sutto der bleka, bestörta och räknade på fingrarna och
med lallande tungor gästernas antal.
Då sprang Vilhelm upp med champagneglaset i hand,
och distinguerad och korrekt, men mycket blek stod han
der i sin högtidsdrägt, typen för förfining och lefnadsvett,
midt i detta kaos, han sjelf manat fram genom en ex-
centrisk nyck.
En excentrisk nyck! — var det icke något mera...?
Och så började han i konventionel skåltalston —- ele-
gant och säkert, som hade han stått vid ett bord, kring
hvilket det utsöktaste sällskap var samladt:
»Min fru, mina herrar!
Jag ber er att fatta edra glas och ett ögonblick lyssna
till mig. Denna charmanta dam, som gjort vårt sällskap
den äran, mina herrar, hennes nerver, fina och känsliga som
en spindels väf, ha tagit ett litet intryck — ett litet allt-
för starkt intryck af talet tretton. Jag är ledsen, om jag
varit någon orsak der till. Men jag försäkrar er, mina
herrar, att talet tretton innebär ingenting alls, när man vet,
hvem den trettonde är. Och den trettonde här vid bordet
är ja^. Det är jag, som denna gång är den lycklige —
det är ni, min fru, ni, mina herrar, som ännu allt fortfa-
rande .äro bjudna söm gäster vid lifvets bord, der den för-
sta rätten sköljs ned med förhoppningarnas vin och der
desserten består af ramlade illusioner, svikna förhoppnin-
•jnä Den trettonde äter aldrig mer efter den utnötta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
