Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Budskap från Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
digna pelare. Otroligt, men sannt — (tyvärr!) Och nu kommer
det märkvärdigaste — belåtenheten har varit ostörd ändå. Det
ser ut som det nya systemet ej blott frikostigt försåge pressen
utan ock publiken med fribiljetter ad jubilandum.
Hr Linden har förklarats »ståtlig» som kungen, men ej
kunde han fylla rolens konturer som företrädaren, begriper man.
Kungen bör ej vara annat än en sådan der gemytlig sagopappa
som hr Lundquist, allraminst någon pigtjusande adonis. Brin-
disin gafs emellertid med kläm, i öfrigt är det orättvist jemföra
en orgel med ett litet positiv. -— Fru Edlings sköna röst bör
ej användas i så obskyra småsaker som Zelidas lilla parti, der
dessutom fru Slrandberg är fullt tillräcklig — Fröken Klemming
har nu fliteligen inlärt också Nemeas rol, hvars sångparti lände
henne till heder ur teknisk synpunkt, men hvars icke lätta spel-
rol totalt öfversteg den unga nybörjerskans horizont. Då redde
sig deri bättre frk. Karlsohn, som blott en afton lyste och för-
svann i rolen, lyste — med en särdeles klockeklar och rapid
tolkning af koloraturscenen. — Jag kommer nu till den värsta
positionen — hr Lundmarks. Jag vill ej upprepa att han är
den store A och Ö underlägsen, men jag håller ej för oriktigt
hvad någon insinuerat att företrädaren skulle — o himmel! —
öfverträffas i 3;e akten ! Hr Lundmark lyckas verkligen der gifva
ett sannare, mindre forceradt men ömmare uttryck åt den stackars
fiskarens förtvifiade känslor vid uppvaknandet från glans och
höghet till träldom och nöd. Den mer dramatiska färgen i
stämman gaf också ät sina pointer en kraftigare stil, om ock
naturligtvis företrädaren står ofördunklad i de lyriska cantilenorna.
Att en ung debutant i Piféars rol förmenas spela den bättre än
herrar Henrikson och Dahlgren det gjort, är alltför vänligt sagdt,
men den lilla tenor-biten är frisk och välklingande och har för-
modligen föranledt återupptagandet af operans qvickaste duett,
buffaduon i B mellan Piféar och Zelida, hvilket jag dock ej
kan konstatera, emedan jag vid mitt senaste åhörande af operan
lemnade teatern under andra aktens final.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
