Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Budskap från Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
tral kontrast mot såväl Prosper Mérimées som George Bizets
intentioner; att så skapa på fri hand torde äfven der talang och
begåfning finnes vara allt annat än efterdömligt. Att observera,
ej imitera torde derför vara rådligast rörande den Oselianska
Carmentypen, hos hvilken ett af den skiftande karakterens många
drag blef så uteslutande prononceradt att hela bilden kom i en
totalt falsk dager: det eocotte-artade i Carmens skaplynne, cocotte
för ingen del sirène, ty en mindre bedårande Carmen har väl
aldrig skådats. Denna origtiga Carmen efterföljdes emellertid af
en Margaretha af en betydenhet, som tvingar oss att inrymma
deråt en plats och en — hedersplats.
Frk. Oselios seger i denna rol var för ingen del lättköpt.
Selma Ek har i denna uppgift haft en af sina främsta och
Pauline Luccas hänförande bild af den fängslade Gretchen (i
Gounods opera) lefver ännu i det friskaste minne. Att i denna
svåra position låta Lucca gå igen var derför en betydande triumf
för den norska sångerskan. Flera beröringspunkter funnos onek-
ligen mellan dessa två artister, men frk. Oselios eget konstnärs-
kynne kom derför alls ej till korta. Detta jemte kompositörens
intentioner, hvilka frk. O. såsom hans elev på det trognaste
återgaf, gjorde framställningen till säsongens intressantaste.
Redan i den operettartade, lättflytande musiken till träd-
gårdsscenen märker man Arrigo Boitos opposition mot den Gou-
nodska uppfattningen. Denna opposition klargjordes ännu mer
af frk. Oselio. Den Goetheska typens drag ligger midt emellan
dessa två uppfattningar. Stora sångerskor ha derför sökt för-
medla, såsom Nilsson, hvilken friskade upp den Gounodska trå-
naden och lade tygel på den Boitoanska nonchalancen. Boito
som italienare torde ej hvarken förstått eller brytt sig om att
söka intränga i den af germanisk anda genomfylda »Faust».
Utan i likhet mecl Verdis, Donizettis och Rossinis librettister
tagit ett lockande ämne och omstöpt det efter sina musikaliska
planer. Deraf och operans natur af osammanhängande musika-
liskt panorama. För att ej två gånger nödgas behandla kärleken
i dess högsta, mest imponerande och lidelsefulla uttryck, måste
Boito taga trädgårdsscenen mer legert, att ej säga frivolt och
bredvid fraser af onekligen ädel erotisk karakter sätta andra af
nästan courtisane-artad uppsluppenhet eller behagsjuka, utmyn-
nande i qvartettens djerfva slut, som nog skulle icke så litet
ha förvånat salig Goethe, liksom det lär ha slagit M. Gounod
med fasa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
