Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Några spörsmål angående Sveriges yngre literatur af En gammal man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
psykologi m. m.^ sa att min gamla filosofi — jag hade ändå
laudatur i graden — inte räckte till. Derför vill jag nu
offentligen upprepa mina betänkligheter, så att kanske någon
välvillig själ sedan kan gifva mig klarare besked.
Den allra modernaste boken, sade Carl, var T. Hed-
bergs »På Torpa gård», hvilken han för min högre upplys-
ning gaf farfar i julklapp med en rätt nätt vers. Jag har
läst boken mycket ordentligt. Den handlar om en landt-
brukare, som lät narra sig att ta till hustru en ung flicka,
som inte förstod sig på hushållet. Att det skulle gå galet,
kunde jag ju nog tänka mig, och det gjorde det också.
Utom det att inte förstå sig på hushållet hade frun också
en annan egenskap: hon längtade efter något. Hvad det
var, hon längtade efter, det visste hon icke så noga: en
tid föreföll det henne som om hon nog skulle kunnat bli
lycklig, om hon fått göra en bröllopsresa, men det var dock
icke det hon egentligen behöfde. Förf, säger aldrig heller
rent ut hvad han tror om saken, men det förefaller mig
sannolikast, att det var den blåa blomman, hon sökte. Då
jag var ung, ansågs det förlett bevis på högre begåfning
att längta efter den blåa blomman, och jag mins många af
mina akademikamrater, som skickade vackra verser efter
henne. I synnerhet »på småtimmarna» författades mången
rörande klagan efter henne och försäkrades, att ingen för-
stod denna längtan, utan att^poesiens lustgård för honom
öppnade sina portar.
Husbonden på Torpa deremot var en figur af det slag,
som man på min Aid^kallade filistrar, prosaiska menskor,
som inte drömde om någonting.
Nå, när de hade varit gifta en del år, reste frun bort
en gång och efter en tid skref hon hem, att hon kunde
inte komma tillbaka, och så blef det skilsmessa. Senare
gifte sig frun medlen målare — en konstnär således, ett
slags personer, som äfven på min Aid ansågos mycket poe-
tiska och mycket lämpliga för en^ poetisk qvinna att rymma
med. Ja, jag ber att icke blifva missförstådd, både skils-
messan och det nya förbundet tillgingo enligt*herr Hedbergs
framställning mycket lagligt enligt stadgandena i 7 och 13 kap.
Giftermålsbalken, så att det var inte på minsta vis något
orätt i det inte. Det gladde mig mycket, ty jag måste
bekänna, att på min tid kunde man icke i det fallet vara
så säker, och jag skulle kunna berätta — men det gör det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
