Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Till franska revolutionens hundraårsminne - Ett sanningsvittnes undanflykter af Volunteer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
Ibsen heter det 1885 (i Posttidn. n:o 70) »den som förirrat
sig så som Dukkehjemmets och Gengangeres författare». —
W. är ändock glad öfver att Vildanden »ej egentligen inne-
bär moraliska missvisningar» (Postt. 84, 19 nov.) men då
han talar om Fruen fra Havet, som är »om ingalunda di-
rekt omoraliskt, dock stötande och ej rätt finkänsligt» måste
han förebrå Ibsen att han »obesväradt ingår i antydningar
om sexuela frågor» (11 dec. 88), ord som tyckes blifvit i
misshugg öfverflyttade från en kritik af professor Ribbings
stora succés-bok, men som verkligen gälla Ibsen denna gång.
— På Alexander Kielland är hr W. i yttersta grad för-
grymmad.
De danske realisterna skrifva med det mål for ögonen
»att väcka kotteriets handklappningar» (V. L. 87, n:r 173),
kunna alltså icke vinna hans bifall.
Det fins dock en enda dansk man, som gjort Wirsén
till sin vän, broder. Det är Drachmann. Herr W. jublade
vid Drachmanns bekanta affall — ordet är inkorrekt, jag
vet det, men hoppas att det ej skall missförstås — och han
jublar ännu i dag deråt liksom åt Gjellerups ej så litet vig-
tiga oafhängighetsförklaring mot dr Brandes, i hvilken W.
ser en tyrann, den der håller bunden med jernkedja en hvar,
som vill räknas till det danska författarskrået.
Det har fallit mycken snö, sedan Drachmanns brytning
med »partiet» 1883, det förefaller nu icke så litet löjligt att
läsa W:s jubel öfver att Drachmann »börjat tröttna vid rea-
lismen», vid frihetsapostlarne, vid dr Brandes, »som fordrar
blind underkastelse och som har skymford mot en och hvar,
hvilken går sin egen väg». Om Drachmanns fäktning mot
det parti, dit ingen någonsin tvingat honom sluta sig (han
fäktade noga taget mest emot sig sjelf, mot sin egen karak-
tärslöshet), är det nu så dags att tala, ett faktum torde det
emellertid vara att han ej blifvit en större skald efter bryt-
ningen, att det bästa, det mest sjelfständiga, han diktat, till-
hör just den period, då han, som W. tror, gick i ett för
honom förhatligt ledband, den tid, då han ännu ej »vågade
visa sjelfständighet», då han ännu ej »skakat från sig be-
svärliga band». Det som i W:s innerligt belåtna långa redo-
görelse för brytningen (i Postt. 83, 10 mars) är bäst, är i
alla fall följande rader: »Man torde äfven kunna förespå,
att de väderflöjelsnaturer, hvilka aldrig motsätta sig den till-
fälliga tidsopinionen, utan när denna är ultrarealistisk, ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
