Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - G. Brandes och den nyare danska literaturen af S. Schandorph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739
bruk deraf. Jag försökte det också och uppläste sådana prof-
bitar för mina vänner. Då hette det att dessa profstycken sak-
nade »poetiskt ideal bakgrund», en ideal kontrast till all denna
realism; det skulle ställas lyrik upp emot komiken liksom i
Heibergs vådeviller. Jag lät imponera på mig. Det var ännu
inte klart för mig att »det poetiska» i ett skaldeverk låg i den
konstnärliga energien, att med den kom allt af sig sjelf; jag
kom icke i håg att anföra de gamle nederländske målarne, som
hade lika stort konstvärde som italienarne. Det hade icke ännu gått
upp för mig att Trop, Ledermann och Klatterup* hade mera
lifskraft än Keiser och Viva* trots alla deras »stämningsfulla»
kupletter, att Hostrups studentfigurer bleknat inför hans kälk-
borgare, lika visst som att Henrik och Pernille, Jeronimus och
Magdelone, Arv och Oldfux hafva åtskilligt mera poesi i sig än
Leander och Leonora.
Det är icke G. Brandes’ minsta förtjenst, att han har varit
lika så sträng mot den estetiska som mot hvarje annan öfvertro.
Men jag hade ju dock läst Sainte-Beuve och Taine. Ja,
jag hade läst så mycket och hade tänkt: hvad detta dock står
högt öfver hvad vi sett af literär kritik och konstfilosofi hos oss.
Men huru skola vi kunna få dessa mäns blick för konsten in-
förd här? Voro vi icke af en ras som icke var mottaglig för
sådan tankegång? Ett berg af svårigheter upptornade sig för
mig. Balzac! Den, som ändå vågade taga sigte på vårt danska
samhällslif och måla det så obarmhertigt sant! Förebildernas
storhet, storheten af den andliga atmosfer hvari de hade lefvat,
vår egen litenhet, våra tryckta och obetydliga förhållanden, hvilka
gjorde att vi alla dagligen hyllade oss tätt tillsammans, detta af-
skräckte mig. En verkligt realistisk roman skulle vara en omöj-
lighet i vårt land. Då sade Brandes: »Sen er ikring, dikten om
hvad I sett, erfarit, upplefvat. »
Den matta idealism vi alla voro fångna i, omslutna af åter-
klangen från större tider, som var starkare än det verkliga lifvets
maning till oss, öfver denna gycklade Brandes obarmhertigt i
böcker så väl som i samtal.
Han var i sitt personliga umgänge lika så väckande som i
sina böcker. Ett samtal med honom väckte en stark och ener-
gisk stämning. Arbetslust och arbetspligt rörde sig hos oss.
Och hur kunde han icke uppmuntra oss när vårt arbete föreföll
honom lyckadt. Då jag hade utgifvit »Fra provinsen», 1876,
* Figurer i Heibergska vådeviller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
