Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Aktstycken. Bilagor till von Qvantens artikel - N:o 34. Till C. Rosenberg från E. v. Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
en hjelpkâr till Danmark — redan det gemensamt utgjutna blodet
skulle ha gjort skandinavismen praktisk — bör man dock ej för-
bise, att flere orsaker föranledde denna reträtt. Till dem hör,
att Manderström lika litet som Hall från början trodde att krisen
skulle föra till ett krig. När sedan horisonten plötsligt mörknade,
drog han sig häpen tillbaka, emedan Sverige, liksom* Danmark,
var temligen illa rustadt. Dit hör vidare, att då tyskarne in-
ryckte och hvarken sydslesvigarne eller mellanslesvigarne, att ej
tala om holsteinarne, tycktes vilja blifva qvar hos Danmark, stor-
makterna visade sig vacklande i sin uppfattning af både statsrätt
och nationalitetsrätt. Sverige befarade då, att, om det komme
Danmark till hjelp, blifva mot sitt och skandinavismens intresse
drifvet att åt Danmark försvara både Holstein och södra Slesvig,
hvilket, det insåg man numera, var en omöjlighet. Ännu mindre
hågad var man naturligtvis att bidraga till upprättandet af ett
Slesvig-Holstein i personalunion. Svenska kabinettet drog sig då
så småningom tillbaka, liksom skulle saken ej rört Sverige mera
än londonprotokollets alla öfriga undertecknare. Sådan var kung
Karls ställning, då han åtog sig att befordra ett skandinaviskt
förslag, som, ifall det lyckades, skulle bringa fördelar åt alla,
men, om det misslyckades, obehag endast åt honom sjelf. Han
erbjöd konung Kristian IX och hans hus del i Skandinaviens
tron, på samma gång han fordrade Slesvigs delning efter natio-
naliteterna. Detta var ju ett program, som äfven hans kabinett
kunde omfatta. Då man i Danmark invänder: »Hvarför gjorde
han ej genast förslaget officielt?» besinnar man ej, huru omöjligt
det var för svenska kabinettet, som nyss pläderat för Eidergrän-
sen, att taga initiativet till en uppgörelse sådan som ifrågavarande.
Kung Karls bemödande gick derföre ut på att preliminärt närma
de båda kabinettscheferna till hvarandra. Han räckte ut sin hand
för att i den förena Monrads och De Geers. Men Monrad var
för styf. De Geer var försigtig. Må detta vara nog sagdt äfven
åt dem i Sverige, hvilka velat påstå, att konung Karl handlat
vid detta tillfälle inkonstitutionelt. Skulle en konstitutionel mo-
nark, stäld i ett brydsamt läge, icke ega ens så stor rätt till eget
initiativ, att han får bereda ett förslag, som han sedan öfver-
lemnar åt sina ministrars pröfning? När Ploug i permanent miss-
humör säger, att hela förslaget var bara ett påhitt af mig, vill
han ej erinra sig, att det var till alla delar på förhand gilladt
af gode danske män, som representerade ett mäktigt parti, att
programmet var danskt innan det upptogs af och meddelades af
Karl XV!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
