Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Karl XV:s unionsförslag af Emil v. Qvanten. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
967
sig sjelf och emedan det ligger äfven i andra makters intresse
att bidraga till dess upprätthållande. Endast den fege och
fullständigt isolerade faller med säkerhet förr eller senare.
Vid bedömandet af Sverige-Norges politiska ställning åren
^55—1870 bör man ständigt erinra sig, att de förenade
rikena slutit sig till Vestmakterna, att de voro nära för-
bundna med Frankrike, som då stod i spetsen för den
nationella europeiska Vestern gent emot den folkunderkuf-
vande Östern.
Af många tecken att döma, vill det synas att kung
Karl litade, såsom ett sista afgörande inlägg, på att Frank-
rike slutligen skulle förklara sig för en nationel lösning af
striden i Danmark, och att Sverige-Norge då skulle, med
Frankrike som allierad, kunna fordra, å ena sidan en skandina-
visk union, å andra sidan Holsteins och Lauenburgs öfver-
lemnande åt Tyskland. Det synes mycket sannolikt, att
svensk-norska kabinettet öfverlåtit på Frankrike att afgöra
om tidpunkten för ett sådant uppträdande. Men det var
ett stort fel, en stor olycka, att sålunda afstå från initiativet.
Kejsar Napoleon, som uppträdt för nationalitetsrätten och
erkänt folkomröstnings- och folksjelfbestämningsrätten, hade
då redan slagit in på den förhalnings- och inväntningspolitik,
som nyss kostat polackarne en förspild revolution, snart
skulle kosta Danmark Slesvig och innan kort leda honom
sjelf till undergång. Det berättas att Karl XV året efter
Danmarks olyckliga kamp mot Tyskland sagt till en fransk
skriftställare, som besökte honom: »Kejsaren blef missledd
af sina rådgifvare. Han hindrade mig att ingå förbund
med Danmark; han har låtit det stympas. Det är ett fel,
som skall hafva sina följder. Gifve Gud att han icke sjelf
faller offer derför.» Den 10 juli 1864 skref danska sände-
budet i Stockholm, att grefve Manderström yttrat, att han
för flere månader sedan sagt åt franska sändebudet Four-
nier, att, »enär ställningen icke längre vore den samma
som vid krigets början, Sverige icke ansåge sig bundet af
sina tidigare löften att sluta sig till Frankrike, om detta
skulle gripa till vapen för att främja syften, som vore af
särskildt intresse för Frankrike» 1. Af misstämningen i
dessa ord framgår klart nog, att svensk-norska kabinettet
1 Posthumus, ur minnet och dagboken om mina samtida, elfte delen,
sid. 170.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
