Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Musikalisk revy, av Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
af Oselios magnefika utförande af detta stycke, som ehuru i grun-
den ett öfverloppsverk dock genom sin stolta och nobla anlägg-
ning försvarar sin plats, helst operan Mefistofeles ju utgör en
följd af olika musikstilar, endast högst lösligt sammanfogade till
t helt. Fru Östbergs spel under och efter detta stycke må
deremot oinskränkt berömmas; det visionära uttrycket i blick
och mine var på pricken träffadt. Det är troligt att kärleks-
duov för framtiden kommer att lyckas fru Östberg bättre än
denna första afton, då hennes sång stundom betänkligt led af
för hög intonation jemte ett för rått och skarpt attackerande af
vissa höjdtoner, en olycka måhända orsakad af motsjungarens
alltför hårdnackade sforzando. Äfven orkestern borde under
denna afdelning lagt mera band på sig och framförallt öfverlåtit
åt den sjungande att taga ledningen.
Hr Ödmann led denna afton af en indisposition som för-
modligen orsakade hans idkeliga forcerande att få fram rösten.
Deraf kom sig att den vackra idyllromansen ej fick vederbörlig
dolcezza, utan i stället ett högt skrällande B., som obehagligt
förde tankarne tillbaka till den Brunska Faust-editionen. Rösten
lyckades ej komma ur sitt träde förrän i epilogen, der den gamla
klangskönheten var ofördunklad och der särdeles arian fick en
synnerligt fin och rörande tolkning. I dramatiskt hänseende
funno vi hr Ödmann ha gått tillbaka i denna rol: Rolens början
var ytlig och karakterslös, plastiken i fängelset icke vacker ej
heller sann, stundom till och med i vägen för Margaretas goda
spel; I epilogen ha vi förr sett hr Ödmaon långt mer illuso-
risk och intressant än denna gången, då den stereotypa tenor-
gymnastiken allt för mycket kallades till hjelp i nöden. Såväl
Margareta som i synnerhet Faust sjöngo flere recitativ med: allt
för öppen och ljuslagd ton, der motsatsen skulle varit effektfull.
Våra artister böra ej negligera fördelningen af ljus och skugga
i röstbehandlingen, emedan dermed stora verkningar i ett lyriskt
drama kunna uppnås. Kristina Nilsson var mästarinna 1 den
konstev, äfven Jenny Lind, särdeles efter de utländska studie-
resorna, men äfven förut, ty för detta naturens söndagsbarn
tycktes alla sångens hemligheter ligga lik en uppslagen bok.
Hennes utrop: »Elvino!» i »La Somnambula» med dess öfver-
gåog från mörker till ljus skall alltid minnas som ett af de yp-
persta konststycken inom dramatisk sång på svensk operascen.
Panthalis parti utfördes lyckadt af fröken Wolf, som sty-
relsen borde söka använda mer, låt vara att erfarenheten af
hennes förmåga på operan ej varit den gynsammaste. Men får
et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
