Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Pressens Achilles-häl, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora skäl att taga hänsyn till effekten på den allmänhet, för
hvilken skildringen framlägges; och då lär man ej kunna
frånkänna den nyss antydda tankegången att bära rätt mycken
sanning i sig. Den grosshandlare-publik och den därmed nära
lierade militära eller civila dagdrifvarskara, som ger an tonen
på våra teatrar och låter bokhandlarne skicka öfver sig den
nyutkommande litteraturen, har sannerligen inga skäl att sätta
sig gent emot pressen och dess män på några höga hästar.
Allting är relativt här i världen och utan att på något vis
förfalla till smicker för »ärade kolleger» kan jag väl tryggt
våga påstå, att den svenska pressens procenthalt både af
personlig aktningsvärdhet och intelligens ändå är åtskilligt större
än hvad de diverse slagen af sämhällsgrädda hålla; och hur
litet det är skall man få se vid den skumning, som snart
enligt naturens ordning måste ske, därest ej samhället skall bli
en stillastående filbunke.
Får man uppfatta Posttidningens bekanta, nyligen
utfärdade cum laude approbatur åt svenska pressen som en vink
åt den högre byråkratien och dess socia a gelikar att ej se
ned på hvad som i alla händelser icke står under dem, må
sålunda detta betyg gärna få gälla hvad det kan. Men att
ta det till intägt längre vore fariseism — och till på köpet en
dum sådan, en som hade alla utsigter att inom kort bli
genomskådad. Ty nutidens press drages med ett allt mera kring
sig frätande sår, mot hvilket, så länge vi lefva under
privatkapitalistiska samhällsformer, ingen alldeles helande lymfa
lärer kunna framställas. Sjukdomen är en följd af den
oundvikliga friktion, som uppstår då pressen nu måste tjäna två
herrar: idén och mammon; då bäraren af sanning och ljus på
samma gång måste vara en affär.
Man förstår lätt att pressens första svaga början som
färglöst nyhetsblad icke kunde skänka dess yrkesmän något
vidare stort socialt anseende. Se vi på det slägte publicister,
hvilka här och där i landsortens mera undangömda afkrokar
ännu hålla traditionen uppe från denna tid, äro de just icke
häller af det slag, som kan imponera på sin omgifning.
Likaså kan man förstå en regerande byråkratis känslor, när
kritiken af deras göranden och låtanden från att ha skötts genom
enstaka flygskrifter allt mera förlades till den periodiska
pressen, och plebejiske bläcksuddare dag efter dag bedömde och
klandrade hvad de i sin vishet företogo. W. v. Brauns
bekanta »En stor mans monolog», som ännu på folkfester i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
