Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
här och annorstädes kräfver originalitetsjagten sina offer. Omqvaä-
det till visan: börjar bra och med karakter, men sedan jagar den
ena tonarten den andra, liksom i sjelfva visan med dess omotive-
rade sataniska kärfhet och tvärhuggenhet. Afven den
vackra och stämningsfulla påskkören med ]
(Santuzza och Lucia) arbetar med en måttlöst stor apparat och
urartar till en passionsrik invocation, snarare hednisk än ortod
katolsk. Man tänker sig den store Pan iyllad vid vinterns
slut, men ej den korsfäste påskmorgonen enkla invånarne
i en italiensk bondby.
Den förebråelse som från flera håll riktats mot kompos
att ta sin tillflykt i gladare situationer till en motsatt ytte
den tunga operettmusiken, kan han delvis parera |
sjungas i byarne kring Roma och om de likna Offenbachs kan
ingen hjelpa den saken. Så är hjeltens såväl serer
af trogen italiensk landtmannasnitt, åtminstone förr
nade den resande (och rasande, ifall omusikalisk) främli
byarnes värdshus ofta vid de mandolinåtföljda tonerna af någ
serenadsjungande Peppo eller Taddeo eller Turiddo, mer sällan
baryton, oftast tenor, nästan aldrig basso profondo. Turiddos
serenata är ett förtjusande stycke, dess placering midt i ouverturen
ganska sinnrik, om än svår för sångaren, när denne ej
Ödmann. Brindisin är liflig och munter, någon finess
ej af situation och personager. Deremot kunde .
att säga mot introduktionskören, hållen i platt mazurkatakt, vis-
gerligen med italieuska landtmelodier, den också, men accom;
nerad på ett onödigt rått och enformigt sätt. MSärdeles efter
lilla fina Gounod-doftande orkestermellansatsen, då folket är ir
i kyrkan att afhöra messan, förefaller reprisen af mazurkan rent
af olidlig. De korta stroferna: »Vi från kyrkan gå och alla
följas vi åt> äro deremot vackra och rent af poetiska i sin
idylliska endrägt och fridfullhbet, en väl uttänkt kontrast fatt Nu
kort derpå följande upprörda och blodiga scenerna. Santas due
med Toriddo erbjuder lyckade ställen af sann dramatisk verkan,
särdeles slutet är originelt och effektrikt, hennes soli AED ot
stundom ej så litet ansträngda och i allmänhet för långa med
gammalmodiga tröttande omsägningar, hvilka bli rent af: stölkude
då ämnet är så delikat som t. ex.: »Toriddo har skändat min
ära, Toriddo har etc., Toriddo har etc., Toriddo har etc.> Ädel
och melankoliskt inträngande är dock hennes: »Se mina tårar»,
hvars motiv redan skymtar i den lilla ouverturen. Arbetest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
