Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Från Parkett, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
föregående. Det gamla nöjet att höra hrr Hartman och Fre:
drikson konversera på Dram. Teaterns scen har länge bört till
sällsyntheterna. Nu pjöt man mer än vanligt deraf, särdeles
som sufflören fick sägå — ingenting.
Birolerna gåfvos bättre förr i verlden. Fröken Åhlander
gaf nog grefvinnan med vanlig intelligens och påpasslighet men
borde ej ha ålagts spela den rolen, som bättre passat fröken
Klefberg, fru Hartman skulle, som hennes Margot utvisar, bättre
passa 1 Marcettes på branten stående rol, der fru Beckström
var alltför snöhvit och idealisk, och hr Rydgren kunde väl ha
ersatts af någon annan, som gjort Hippolytes tråkiga rol mindre
tråkig. Fru RBundberg i fjerde akten gjorde en liten dråplig
pariserskizz å la Gavarni, men i det föregående fattades natur
och abandon. Samspelet var åtminstone öfverallt der hr FEre-
drikson spelade första fiolen af utmärkt verkan och den långa
pjesen höres till slut af de flesta i salongen, vackert så i dessa
nervösa tider.
Vi nämnde Margot, fru Hartmans senaste creation, när detta
skrifves och utan tvifvel en af hennes bästa med fästadt afse-
ende på rolens motigheter. Det gäller här att hålla balancen
på ett alldeles särskildt sätt och gom minsann ej är det lättaste
för fru Hartmans talang, som så lätt brukar dragas mot det
chargerade. Margot skall göras ingéuue men med hållning och
ordförråd af en friponne. Skådespelerskan är här så lycklig att
i sin friska naturel, sina rosenkinder och azurögon ha bunds-
förvandter som sprida en doft af oblandad naturfriskhet och fri-
het öfver denna något vågade blandning af ananas och cayenne,
klosternovis och cascadeuse och hon — håller balancen, ja hon
förstår att blanda: erfarenhet och omedvetenhet om hvarann i
vissa scener på ett verkligen betagande sätt. Att Margot i sista
akten förlorar sig är icke hennes utan författarens fel, hvars
spiritualitet redan i första akten börjar tryta och som sedan
gradvis faller af. Margots resonnementsparti med skogvaktarn
lär föröfrigt vara en hyllning åt Comédie-EFrancaises dygdiga pu-
blik. På Vaudeville hade hon tagit gubben och på Palais Royal
sprätten, men på Dram. Teatern borde hon gått ogift ur leken,
att döma efter publikens omdömen och hållning. Som det nu
är kunde hon verkligen lika gerna fått taga sin välgörare, fastän
på ålderdomströskeln, enär ju dock några ömma känslor binda
henne vid honom. Att skogvaktarn är stark och ser bra ut lär
väl föga bättre garantera det äktenskapets lycklighet, särdeles
som styrkan antydes skola utmynna i bastonad. Hr Skånbergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
