Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - En farlig dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
unga ansiktet vändt upp mot den blåa skyn och med vin-
den spelande om det obetäckta hufvudet.
Det är för hett att ro det långa stycket väg hem
för. sjön. Han sätter tvärs öfver till motsatta strand, där
förlöjer han sin båt bland vassen, kastar sitt jaktbyte (ver
axeln och vandrar så genom de daggiga hagarne med hur-
tiga steg mot hemmet.
Bönderna bruka kalla honom: » Våran konstige pastor»
Maken till prest att vara opresterlig hade de ännu inte sett.
Man tyckte att han borde ha blifvit sjöman, då han i ur
och skur sågs styra sin lilla båt, i solnedgången lade ut
sina nät och arla om morgonen drog upp dem, fyllda af
braxen, den han rensade och saltade för vintern. Eller
militär eller jägmästare, då man som nu såg honom, kraftig
och vacker som en ung skogsgud, vända hem kx jakten,
oftast sjungande med full hals någon bullrande jaktvisa, men
alltid med byxorna nerstuckna i stöfvelskaften, bössan på
axeln och mössan med nötskrikefjädern tryckt djupt ned
mot de mörka stormiga ögonen.
Stickor och strån bräckas, när pastorn så käckt sätter
foten mot marken, och gärdesgårdarne tagas med ett skutt,
Tydligt är att han föredrager detta fria lif ute i skog och
mark, framför att dväljas i den kvafva stude orka ammaren vid
de värdiga kyrkofädrens luntor eller att i sällskap med någon
kollega i en bekväm länstol smälta en fet måltid.
Han har ett drygt stycke väg att gå, men det bekymrar
honom föga. Skogen har ännu i behåll något af morgonens
svalka, linneorna pärlströ marken och blanda sin doft med
den våta mosslukten. Seså, nu är han inne på kommini-
stersboställets egor. Han tar genvägen öfver granbacken,
som sakta sluttar ner mot sjön, hvi!ken nu ligger där och
glittrar i förmiddagssolen.
Plötsligt stannar han:
Någon badar därnere. Hvem? Väl hans hushållerska,
fröken Emelie, ty boställets två öfriga innevånare, ladugårds-
pigan och drängen, rentvå sig ej oftare än hvar midsommar.
Pastorn tystar på hundarne. Ett själfömkande leende
krusar hans läppar, men han blir dock stående kvar, tills
den badande är nära färdigklädd. Då hvisslar han sakta
på kopplet och går vidare. Men han kan ej förjaga den i
solljuset skinande hvita kroppen ur sin inre synkrets.
Mössan blir ryckt af hufvudet för att skaffa svalka åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
