Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ur min visbok (»Ung Ofegs visor»), af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
—- somliga kalla honom Tiden, andra Ödet, åter andra Rätt-
färdigheten eller Domaren. Han hvilade i verldsrummet,
med Orionsbältet kring sin länd och med armhålan mot
Karlavägens tistelstång, och hans hvita åldringshår låg mel-
lan verldarne som en man — hvilken menniskorna kalla
Vintergatan, — och i hans panna lyste Ögat, hans enda
stora öga, och dess stråle föll in i natten öfver norden och
på den ensliga skepnaden på Kolmården — — —
»Judas», ljöd det genom natten, med en klang som då
sten faller på is.
Då sjönk skepnaden samman som under en jättes hand,
och hans ögon blickade vildt omkring sig, och hans ansigte
fick ett uttry ck som af millioner storknade rop 1 skräck.
Men natten od tyst omkring honom, och han var ensam,
och ingen lefvande varelse syntes till.
»Judas», ljöd det än en gång. Och han viste ej, hvar-
ifrån rösten kom, ty den store Anden är så oändligt stor,
att han ej kan ses af något dödligt öga; men när han såg
på stjernorna som skälfde, tyckte han att det var de som
talade, och när han betraktade de långa skuggorna, tyckte
han att det var de som talade, och när han förmärkte tyst-
naden och ensamheten omkring sig, förstod han, att det ej
kunde varit annat än dess röst han hört.
»Judas», ljöd det för tredje gången. Det var allt som
talade, det var ingenting som talade, det var utom honom,
det var inom honom. Då skrattade han, såsom en menni-
ska skrattar i skrämselns vanvett; och det ekade genom nat-
ten, och han lyssnade till sitt eget skratt, och när en timme
gått, hördes det ännu som om hundra tusen menniskor
skrattat långt borta, inne i de sofvande städerna.
Och åter ljöd rösten:
»Hvad har du syndat i dag?»
»Jag har intet syndat i dag», RT FrkE Raden
»Hvarför har du då dåligt samvete?
»Jag har icke dåligt samvete. »
»Hvarför föll du då samman, när du hörde min röst?
Och hvarför suckade du? Jag skall rifva bindlarne från
dina samvetssår, på det att du må kunna se, hurn de ännu
blöda ; jag skall mana fram alla dina synder, och de skola
bita dig i själen som blodhundar. Men ställ foten mot
klipphällen och lägg armen om skogen, ty dina ben skola
segna under dig, vid hvad du nu kommer att höra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
