Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Musikrevy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
digt och expressivt spel. Ty efter fru Sevelin fick fru Enbom,
gift med kapten Lindberg (operans öfversättare) en tid Jessonda,
der hon nog med sin stora alt-sopran bättre än både fru Sevelin
och fru Östberg tog »låga a», men der både spel och sång ledo
af sångerskans vanliga grofva smak och pinsamma obildning.
Spohrs vokalmusik är ofta instrumentalt anlagd, så t. ex. i trion
»Ljufva starka harmoni», der fru Östbergs sång var öfver allt
beröm, ren, flink och färdig som ett godt violinspel. Med hän-
syn till ofvannämnda Jessondor torde kunna sägas, att fru Ö.
äfven är den vackraste Jessonda, som någonsin i Sverige upp-
trädt. Detta lär väl ej kunna sägas om fru Hdlings Amazili,
som haft farligare föregångerskor, den sköna Henriette Wider-
berg, den pikanta Lotta Frösslind, de täcka och intagande systrarna
Ficher. Fru Edling såg emellertid mycket söt ut i sin gula at-
las, spelade vaket och intresserade i den stundom tråkiga rolen,
och sjöng så bra att man gerna velat höra den för resten mindre
betydande arian:
Den värma hjertat känner
Säg om det kärlek är 0. s8. v.
Duetterna voro praktblommor af sångkonst och röstfägring.
Ej heller förekommo sådana scener, som då rivalerna Enbom och
Widerberg spelade de begge systrarna och den skälmska Henriette
spotskt sjöng strax efter fru Enboms sällan applåderade aria sin
replik: »Ack huru jag beklagar dig». Ej heller nöpo fruar Öst-
berg och Edling hvarandra i öfverarmen eller sökte bita hvarann
i näsan, såsom deras föregångerskor för sed hade, när rolerna
tvingade dem att synas vänliga mot hvarandra, hvilket lustigt nog
rätt ofta inträffade, såsom i op. Vestalen, Friskytten (då fru En-
bom från »första tärnan» avancerat till Agatha) o. sg. Vv.
Hr Lundqvist sjöng sin stora aria förträffligt, trots den ge-
nanta koloraturen, som gerna kunnat förminskas, och inlade i öf-
riga delar af partiet kraft och heroism. Äfven de vekare ele-
menten kommo till sin rätt. Som skådespelare misslyckades hr
L. mycket lindrigare än vi vågade förmoda i denna rol, som så
litet ligger för hans själ och kropp.
Hr Sellergren liksom salig Preumayr gjorde sig ej rätt bra
hörd. Den stora arian med kör lyckades honom dock konvena-
belt. Yttre och spel passade syperbt. "Hr Strandberg var be-
römvärd i alla af:eenden, äfven i recitativen. <Gestikulationen
led dock af för stor välmening. Ypperligt sjörg han den på sin
tid populära arian i andra akten, liksom duon med Amazili, också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
