Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från Parkett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
Maria Stuart (fruar Torslow och Erikson — Elisabeth och Maria,
hrr Almlöf och Torslow — Leicester och Mortimer) och Hamlet
(hr och fru Torslow — d. v. >mamsell Strömstedt> — Hamlet
och drottningen, fru Erikson — Ophelia o. s. v.) Han frågar:
hvar äro Shakspeares, Schillers, Goethes, Corneilles, Racines och
Oehlenschlägers arbeten? Och han svarar sjelf, teaterstyrelsen till
skam och vrede: jo, hos direktör Djurström, hvars primadonna
>mamsell Hoffman» gjorde både Schiller och Shakespeare, under
det k. teatern — gjorde ingenting alls, utan lät sina tragedienner
spela i franska lustspel (då som nu) på sin höjd i »Shakspeare
kär», en liten enåktskomedi, hvars stundom till tragik stegrade
situatisner »noggrannt tillvaratogos> af fru Erikson (Clarence) och
hr Almlöf (Shakespeare), hvilka alltså visade k. teaterdirektionen
att de kunde spela tragedi bara de finge. (Skola vi här säga:
då som nu?) Det var för öfrigt som bekant i »Shakespeare kär»
som den första »inropningen» å svensk scen egde rum och gälde
N. WW. Almlöf. Några dar derefter inropades Lars Hjortsberg
på samma sätt som Almlöf, hvilket förargade åtskilliga gamla
konstvänner, hvilka ansågo att Hjortsberg, såsom qvarlefva från
»storhetstiden» bort röna en ännu större utmärkelse än Almlöf.
Men dubbla inropniogar förstod man sig ej på den tiden. För-
öfrigt önskades förnuftigt nog att »denna nya stora utmärkelse»
ej skulle missbrukas och >urarta» till byllandet af ett »Theater
partis gunstliogar» o. s. v. Hvad skulle dessa säga, de som
skrifvit detta, om de nu kunde — =— : . Vid behöfva ej
fortsätta meningen.
Dramats vänner hafva nu emellertid haft skäl vara tacksamma
mot 90:talets förkättrade Dramatiska Teater, så tillvida som för-
sök till ett höjande af repertoiren ingalunda saknats. Ett bland
bevisen derför var reprisen af Scbillers Kabal och kärlek, ett val
af stycke, som väl till stor del föranleddes af hr Palmes och fru
Backströms håg och lämplighet för det älskande paret. Begge
hade också willfällen att visa sig till sin fördel i Ferdinands och
Luises roler. Deras många »kärleksduetter> utagerades med ett
stänk af romantik och svärmeri, som i våra tider icke står allom
till buds. Brist på rent fysisk kraft hindrade dem dock vid detta
tillfälle som i åtskilliga andra pjeser att gifva på alla punkter
jemna karakteristiker. Den enformighet, som sjelfva rolkarakteren
lider af, hade sålunda bort i fru Backströms Luise mer jagas
på flykten, särdeles i början, som utan tvekan helt kan hållas i
rosenfärg. Kontrastverkan är en effekt, som i det höga dramat
ej får försummas, minst i våra tider, då det gäller att blåsa upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
