Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från Parkett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
och hålla vid magt publikens slocknande glöd. Hr Palme kan
berömmas för en ovanlig portion kraft i Ferdinands rol, skada
blott att denna kraft är för modernt nervös. TI plastiskt hän-
seende var framställningen lyckad genom bortsofrandet af det mesta
som i den vägen förtagit intrycket af hr Palmes känsla och lyrik,
om ock än mer återstår att korrigera. Något större omvexling
i yttre uppträdande bör hr Palme befliita sig om. Det är ej nog
med att blott byta kvstym. Hr Thegerström har stor rutin i
roler som Millers i detta sorgespel och han ger dem alla utmärkt,
ehuru äfven här litet nytt då och då ej skulle skada. Fru Litt-
mark som hans hustru hade misstagit sig om stilen för sitt spel-
satt, som råkade falla in i L’Arronges och Mosers kända genre,
der denna skådespelerska, som bekant, är förträfflig. Fru Fabl-
man begagnade sig för litet af de tillfällen till finare detaljspel,
som hennes rol bjuder på, och var äfven i dess utbrott icke all-
tid fullt fri från konvention. Denna rol är ypperlig för en tra-
gisk skådespelare, och vi tillstå att vi väntat oss något mer af
fru Fahlmans tolkning af detta exemplar af »La Favoritas» vidt
utbredda slägt. Styckets bofvar. behandlades skoningslöst af hrr
Hillberg och Personne, af hvilken åtminstone den senare tycktes
hysa intresse för sitt parti, som fick en omsorgsfull tolkning en-
ligt Schillers eget recept. Hr Hamrin hade en liten rol, som
han gjorde större genom ett i hög grad lofvärdt spel. Hr Ryd-
gren balancerade mellan onatur och karrikatyr, och var rätt nöj-
sam att se, mindre att höra, talet skulle varit mer rococo. Äfven
denna pjes’ husgeråd tog sådant »utrymme»> att den derför snart
nog måste »nedläggas».
Af denna anledning bebhöfver visserligen icke fru Edgrens
(som hon ännu alltjemnt i vår konservativa »societet»> kallas)
»Familjelycka»> se sin framgång hotad, men dess mera af hvarje-
handa annat, kanske ej minst risken att tala om rep i etc. etc.,
detta som nog ej var främmande för den snabba final som ett af
fru Ernst Ahlgrens stycken häromåret tog å samma scen. Bland
skrifvande indignerade damer är fru Leffler (som vi nu till om-
vexling kunna kalla henne) utan tvifvel den mest skrifvande och
den mest indignerade. En ljuflig titel på ett från henne flytande
arbete är alltid sargande ironi, så ock här, hvilket man kunde
veta på förhand. Hon söker i sin nya pjes visa, bur ihålig den
lycka är, som alstras af osanning, af för stor hänsynsfullhet och
af — för liten. Att hon gör det med sin realistiska talang på
ett skarpt och slående sätt, är icke underligt, men mera underligt
är att författarinnans erfarenhet bemyndigat henne generalisera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
