Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Stockholmsjournalismens första karnveval, af Alvar Arfwidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rek
281
Men vår doyen! För 50 år sedan besvarade han i Lisboag
deputeradekammare en indelikatess — han hade blifvit förbigån-
gen såsom anmäld talare — med att bestiga tribunen och placera
två laddade pistoler framför sig.
— Den ena, sade han, är ämnad för talmannen, om han
vägrar mig ordet, den andra för den ledamot, som söker undan-
tränga mig!
I dag är han helt säkert mindre uppblossande. Jag parerar
om att, i fall han sett sig representerad och festkomitén framfört
sitt beklagande, den älskvärde hvithåringen skulle ha tömt sitt
Ayala-glas — och smålett.
Och publiken, hurudan var egentligen publiken? frågar ni.
Åh, jag ber! Jag var nära att glömma hvad som är en fest-
referents pligt att nämna allra först.
Jag svarar då: chic, tråés chic!
Först och främst danske kronprinsen och hans son, hvilka
med prins Eugene som cicerone invigde Stockholmssejouren med
att taga vår fest i betraktande, både från k. logen och från sjelfva
danstiljorna; det hviskas t. o. m. om att galaspektaklet, från bör-
jan projekteradt till denna afton, blifvit af konungen framflyttadt
på grund af karnevalen.
det, jemte diplomatien och den artistiska och
literära verlden, mycket, mycket af verklig monde.
Demi-monden är väl omöjlig att alldeles bli gvitt på en
offentlig fest, men den var denna qväll rätt svår att uppleta.
Och, slutligen, af det typiska bourgeois fans det nästan in-
genting alls. Och det var det bästa af allt!
Vidare sågs
Man ser på denna publik, på detta tummel, öfver hvars jagt
efter glädjen det hvilar en nervös, nästan febril prägel, att det
är säsongens sista, flyende minuter, som gripas.
> Madame se meurt!»
. . . Det var för trångt, det var för larmande derute i buf-
feten, der garconerna sprungo af och an och der sorlet steg och
sjönk som den fräsande champagnen. Hit, till ryttargångens spalie-
rer, i doften från Carlo Forbicis fnktiga rosor, har hon dragit sig
tillbaka, seraljens skönaste sultana, stödd på sin kavaljers arm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
