Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En farlig dröm, af Kolon (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
hennes. ögon i hans och så fortforo de att stå och se in i
hvarandras ögon en kort stund under stigande hjärtklapp-
ning och ångest.
Plötsligt ryckte han +ill vid ljudet af ett aflägset rop;
som hans vana öra uppfångat. Jaså, man skulle komma
nu för att skilja dem åt — skilja dem åt grymmare än
döden kunde göra det. Olika pligter och konventionell hän-
syn skulle göra dem till främlingar för hvarandra och dock
skulle samma jord fortfara att bära dem båda. Så grymt;
så omänskligt fick det icke vara — gånge deras öden i
fullbordan.
»Se, fröken, hur skogen står och drömmer! Kom, låt
oss vandra ut i månskenet och glömma himmel och jord.»
En så farligt välljudande röst han hade, och så han
visste att använda den. Hon hade icke hört att man ropat
hennes namn; hon hade noga följt med uttrycket i det be-
själade anlete hon blickade in i — dess skiftningar från
lidelsefull trånad till förtviflan och så detta något, som då-
rade och band henne och kom henne att.önska att han
slog armen om hennes lif och nästan bar henne, medan
han med kväfd röst frågade om hon var beredd att taga
farväl af allt det som förut bundit henne vid lifvet, ty efter
en lycka som denna, kunde de icke vända åter till män-
niskorna och hvardagslifvet — sådana som de lämnat det
alltsammans.
Men midt ute på landsvägen stannade hon i plötslig
ångest. - Det låg öfver henne såsom en osynlig tyngd att
något rysligt måste hända henne denna underliga natt, men
hvad det kunde vara, blef nu först riktigt klart för henne.
De små skära sidenskorna borrade ner sig i det hvita väg-
stoftet och vid den häftiga rörelse hon gjorde, då hon slet
sin arm ur hans, gled den svarta kappan af hennes axlar
och blef liggande där på den slingrande hvita vägen som
en stor plumpfläck på en oskrifven pappersremsa.
»Pastorn — pastorn måtte väl aldrig få den inbillningen
att jag är kon. Skogen lär ju vara så trollsk sådana här
månskensnätter. »
>»Än sedan.»
Han endast smålog och såg ned på henne, där hon
stod så kvinligt mjuk och älsklig midt i den omgifvande
skogen med sina tunga skrofliga konturer. Det var som
om alla linnéorna därinne lånat sina färger åt hennes dräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
