Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En farlig dröm, af Kolon (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
medan solen själf måtte ha mejslat hennes anlete, uppfylld
af sina minnen från södern, men beherrskad af nordisk klarhet.
»Ah, då törs jag icke gå med. Pastorn har sådana
gudomliga ögon och jag blir så lätt komfys.»
Han böjde sig ner, tog upp kappan, riste dammet af
den och svepte den åter om hennes skuldror.
»Min drottning, jag vill bära dig.»
Omsluten af hans armar var det henne alldeles som
om setat på operan och sett sin älsklingsopera »Romea och
Julia». Men hon grät nu icke för Julias skull. Själf var
hon Julia, som älskade — endast älskade, glömsk af allt annat.
Det blef uppståndelse af när det omsider upptäcktes att
den unga främlingen, för hvars skull festen tillställts, sak-
nades. Man lugnade sig först med att hon blifvit illamående
och gått upp på sitt rum, men utskickade bud mälde snart
att den unga fröken hvarken fanns där eller i hela huset
eller parken.
Man sökte intala hvarandra att någon olycka omöjligt
kunnat ske; troligen hade hon lockad af månskenet gått ut
och obekant med trakten råkat vilse.
De småningom aftroppande gästerna lofvade att hålla
utkik och ropa utefter vägarne inåt skogen, och allt husets
folk utskickades dessutom åt alla håll.
Då pastorns trilla kördes fram, upptäcktes att äfven
pastorn saknades, men det föll ingen in ait sätta detta i
samband med frökens försvinnande. Iugen hade sett dem
tillsammans, utom ett par bönder, som voro stadda på van-
dring till staden och begifvit sig af långt före soluppgången.
De hade sett dem just som pastorn lyfte henne upp i sina
armar och vek af inåt skogen; men detta ingick i vittnes-
målen långt efteråt. De som hade lagt märke till pastorns
förstörda utseende kvällen förut, antogo att han, som synts
illamående, föredragit att gå hem i den svala nattluften, och
mycket förargad måste således inackorderingen sitta upp
bredvid den sömniga drängen och kuska i väg ensam med
honom.
Slutligen voro alla farna, men att gå och lägga sig
tänkte ingen af de kvarvarande på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
