Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En farlig dröm, af Kolon (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
ibland drogs ut i långa remsor och snärjdes om fötterna
på den gående, tills han med ett kraftigt ryck befriade sig
därifrån, då de genast luftade af från vägen in bland buska-
get, där de gömde sig tills hösten åter obarmhertigt skulle
draga fram dem i ljuset, blekta af regn och smutsiga af
Jord och täljande en sorglig saga om hvad som var och
hvad som blef slutet.
Pastorn själf var ohyggligt blek — en lefvande död,
som bar något liflöst, ty bättre såg det icke ut.
Gamle baron sjönk ner i en stol och lade handen öfver
ögonen, medan den yngre lutade sig ut öfver räcket, ropade
an stallkarlen och frågade hvad som händt.
»Vi veta rakt ingenting. Vi träffade på dem ett stycke
bort på landsvägen alldeles som nu; men då vi ville hjelpa
pastorn att bära, bara skaka han på hufvut och vinka åt
OSS att gå.»
»Lemna mig icke, pojke! Gif mig din arm och hjelp
mig ner. Ar hon död törs jag aldrig se hennes far i an-
sigtet. Jag lofvade att taga vård om henne som min egen
dotter. >
De båda herrarne gingo ned, den gamle skälfvande ba-
ronen stödd på sonens arm. Dörrar öppnades och slogos
igen och snart var hela huset ute i trappor och korridorer.
Nere i stora farstun stod pastorn nästan maktlös lutad
mot en vägg, men sin börda fortfarande på armarne.
»Hvar skall jag lägga henne?» stammade han.
Man visade honom upp på den unga främlingens rum,
men ingen kom sig före med att erbjuda sin hjälp eller göra
en fråga. Något i hans ögon afskrämde dem.
Sakta och varligt nedlade han sin börda -på sängen.
Ett ögonblick föllo hans armar slappt ned utefter sidorna,
sedan höjde han dem åter, ordnade kuddarne under det fort:
farande öfverhöljda hufvudet, tog den hängande hårflätan
och lade den med en dröjande rörelse, som täljde sin egen
historia, utefter sängkanten.
Alla de närvarande voro som slagna af skräck.
»Är hon död?» hviskade omsider gamle baron.
Pastorn svarade icke. Han lutade sig djupt ned och
lyfte upp en flik af den svarta kappan. Men ingen kunde
se hans ansigtsuttryck, ty han stod vänd med ryggen emot
dem alla; men ett knastrande ljud hördes såsom när någon
i dödsångest skär tänderna.
ot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
