Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En farlig dröm, af Kolon (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"ABENE
319
Enhvar Göteborgare vet nogsamt, huru kall och blåsig
våren i deras goda stad plär vara och att den kräfver många
offer på lungsotens område.
Många af de liktåg som draga fram utefter Fattighus-
gatan, uppför Redbergslid kunna tälja härom.
Några vackra dagar i April med varm sol på kylslaget
regn locka fram grönskan på gräsmattorna i Kungsparken,
narra bladknopparne på bärbuskarna i förstadstäpporna att
slå ut och drar långa bruna och gulaktiga knippen ur mullen,
där förra året pioner och löjtnantshjärtan, pingstliljor och
tulpaner blommade innanför järngallren, som stänga de små
enskildta planteringarne från avenyn.
Ännu för få dagar sedan syntes från fönstren till ett af
de elegantaste husen där, ett magert ansigte med granna
feberrosor och stora nattsvarta ögon blicka ut på den gry-
ende våren. Men så kom den torra, kalla stormen och
förödde grönskan, ansiktet är försvunnet och nu tågar en
sorgklädd skara ut ur det stora huset.
Under dånande klockringning ordnar sig det långa tåget
af vagnar i riktning mot Nya kyrkogården.
Hvem sofver den eviga sömnen i denna dyrbara kista
så öfverhöljd af söderns rosor och växthusens fagraste blom-
ster? De förbigående stanna och intagas för ögonblicket af
en vek stämning, ty på kistlocket synes en brudkrona —
den döda är alltså en ung flicka.
Det blåser obarmhertigt när det långa tåget efter jord-
fästningsakten i kapellet, nu gående sätter sig i rörelse mot
den uppkastade grafven.
Dubbelkvartetten, som skall sjunga »Integer vite» går
först, så kommer kistan, buren af unga herrar ur societén
och så de andra i sträng släktordning. ;
Men »stackars lilla mamma», som alltid när hon blir
upprörd glömmer hvad bruket föreskrifver, har lemnat plat-
sen vid makens sida och traskar nu med näsduken hårdt
tryckt mot de skälfvande läpparne och nästan ihopvikt af
smärta tätt efter kistan.
Vinden kommer och tar fatt i krusflorsslöjan och snär-
jer in den bland cycasbladen, som kransa kistlocket, men
hon aktar icke därpå och icke heller -på de förebrående
blickarne från man och barn, som så korrekt hålla sig till
tågordningen.
Hon har glömt allt annat, utom det som dessa svart-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
