Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En farlig dröm, af Kolon (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
draperade bräder så grymt skilja henne ifrån. Hennes hand
famlar efter kjortelfickan och omfattar konvulsiviskt ett däri
förvaradt papper.
Det är ett bref, funnet under den dödas hufvudkudde
»att läsas af ingen annan än lilla mamma.»
»Det blef plötsligt så grått och kallt omkring oss. Grå-
hvit dagg låg på buskar och trän, mossa och blomster —
en tung vind ref bland molnen och isade mina lemmar —
på himlen ljusnade det och solen stack fram.
Han hade vändt sig ifrån mig och satt och stirrade i
det spirande ljuset. Han var mycket blek och svarade icke
på mitt tilltal.
Slutligen vände han ansiktet emot mig och då var det
som om någon slagit mig.
»Kärlek, född af månsken — af eko från saga och sång
måste hungra ihjäl om den till näring får blott krassa be-
kymmer, hvardagsgrått arbete och kamp mot samhället.
Och detta är hvad som hädanefter uteslutande blefve oss
beskärdt. Icke en högtidsstund skulle man förunna oss: I
åratal har jag grubblat öfver denna lösning -— hvilken grym
ödets ironi att jag skulle finna den först nu.»
Då blickade också jag in i solen och begrep. Jag be.
grep lifvet och att det är ohyggligt. Jag kysste honom och
begrep att vi måste skiljas. Detta var den enda möjliga
lösningen. Men jag kunde: icke bära detta med samma
styrka som han. Min hjärna var svagare och mina nerver
äfven, och så den gemena, kalla vinden som väckte skogen
ur sin slummer och den otäcka dimman, som blötte min
tunna klädning och lät den kännas som klibbiga döda hän-
der på min kropp.
Jag vet om ingenting mera nu, förrän jag igenkände
ditt kära, sorgsna ansikte och de skära sidengardinerna kring
min säng — hemma vid avenyn. Utanför fönstren vaggade
träden sina bladlösa kronor och luftens brist på färg sade
mig att det blifvit höst. Jag tyckte jag ingen kropp hade,
utan bara en stor, tung själ, som blifvit så underligt för-
stående, men då jag vill använda den att forska i det för-
flutna, blef den som ett litet dun och ville flyga sin väg,
och då jag ville flytta min kropp, som var så fjäderlätt, att
jag ej kände den, blef den tung som bly.
Det vardt en hård strid mellan min kropp och begreppet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
